Vet inte om de klädde sig i kostym och slips i Zagreb efter triumfen mot England. Det betraktas ju alltjämt och överallt i världen som något ofattbart stort att i något avseende kunna vara större än England. Det var kroaterna. De som sett så fasligt trötta ut nu i slutet av turneringen fick till slut engelsmännen att se slitna och sargade och uppgivna ut.

Jo, de tog nog på sig slipsen i Zagreb. Den är symboliskt stark där. Den första knöts där. Och knuten skall vara stor och kraftig. Det anses utstråla potens. Jag fick veta det när jag var där senast - och då gick jag uppknäppt i halsen.

Dragan med dragningen

Det finns en bollkultur i de här länderna på Balkan som från att ha enats och t ex spelat fantastisk, teknisk och charmerande fotboll under samlingsnamnet Jugoslavien, till slut krigat sönder både länderna och varandra innan var och en gick till sitt. Kroatien har sedan dess blivit både olympiska mästare i handboll, vunnit Davis cup i tennis och spelar nu VM-final i fotboll i Moskva.

Det är alldeles enastående och nästan obegripligt av ett land som gått igenom så mycket, som är så litet (hälften så många invånare som Sverige) men ändå utbildar världsspelare som Modric och Raketic.

Om det är exakt inom Kroatiens gränser vet jag inte, men bollsinnet bor någonstans därnere på Balkan.

Vi har sett det vid pingisborden, på tennisplanen, i handbollsarenan och på fotbollsplanen.

Jag glömmer aldrig Dragan Dzajic. Det gör inte Janne Olsson heller. Inte Ralf Edström.

Han spelade vänsterytter i Jugoslaviens landslag och hade en fint som ingen sett förut, ingen begrep hur den gjordes, alla gick på en och undrade hur faen det gick till. Janne Olsson försvann upp på läktaren under VM 1974. Dzajic är serb men även kroater som varit med ett tag, som såg 70-talets Jugoslavien spela fotboll, håller med om att Dzajic var en fotbollens magiker, en av Balkans största fotbollsstjärnor genom tiderna.

Minns att Ralf Edström berättade hur han efter träningarna försökte och försökte, i oändlighet, att lära sig Dzajic-finten - men det gick inte.

Ordning i kaos

Det var dåtidens jugoslaviska förbundskapteners stora huvudverk att försöka ena kroater, serber, bosnier och vilka etniska bakgrunder spelarna nu hade. Det gick hyggligt men det blev mest applåder för fantastisk fotbollsunderhållning, inga titlar. Dock EM-silver 1960 och 1968.

Det unga Kroatien har svarat för VM-historiens mest överraskande insats. Och dagens chef, Vlatko Dalic, har minsann inte haft det lätt han heller. Han tillträdde när laget hade spelat fyra VM-kvalmatcher men bara fångat fyra poäng. Och hur han nu burit sig åt, så har han fått ordning på ett lag med inre stridigheter, i en miljö där supporterfraktioner burit sig så illa åt att laget ibland fått spela utan publik, och i ett förbund där vicepresidenten åtalats för att ha försnillat miljoner. Och med lagets stora stjärna, Modric, misstänkt för ekonomiskt fiffel. Att ur detta kaos skapa ett lag som förenat otvivelaktig talang med fungerade taktik och hårt arbetande spelare kommer att ge honom legendstatus hur än VM-finalen mot Frankrike slutar på söndag.

Italien med på ett hörn

Kroatien fick sin självständighet 1992 och bara fyra år ungt vann landet OS-guld i handboll i Atlanta 1996 (finalslog Sverige) och 2004. VM-guldet 2003. Davis cup-vinst 2005.

Kroatien är det slutliga beviset för att vi kommer att minnas fotbolls-VM 2018 i Ryssland för att så många mindre nationer skakade om de stora och etablerade, favoriterna.

Kroatien har nu sin gyllene generation, precis som Belgien som mycket väl kunnat spela final. Och precis som Sverige hade 1994. Ibland sker det som tycks vara omöjligt och i den internationella fotboll där bara de riktigt stora, rika klubbarna med de dyraste spelarna slåss om troféerna kan alltjämt under skepp nationell nivå i VM. Det är en del av magin.

Kroatien vann rättvist över ett England och så fick Italien vara med på ett hörn till sist. Perisic som kvitterade Englands 1-0 ledning med vänsterfotad ”backhand” spelar i Inter och matchvinnaren, han som nu blir en större hjälte än Davor Suker, spelar i Juventus och heter Mandzukic. Vi som följer den internationella klubbfotbollen har retat oss på honom många gånger. För hans provokationer, hans filmningar, hans ständiga försök (alltid misslyckade) att påverka domaren. Men han jobbar för sju och i varje fall tills krampen förlamar honom. I landslaget har han dessutom varit mera disciplinerad, ännu ett bevis för vilket arbete också när det gäller ordning och moral som förbundskaptenen Vlatko Dalic gjort.

Kroatien och slipsen

Hans engelske kollega, Gareth Southgate, blir den förste engelske förbundskaptenen som slipper att bli utskälld och krävas på omedelbar avgång när laget slagis ut. Med en mjukare ledarstil, utan kadaverdisciplin, har han skapat ett ungt lag, fått till en mera ”oengelsk” fotboll, förbättrat relationerna till media och till och med fått de kräsna fansen att förstå, att det inte gick att kräva VM-guld av den här generationen - ännu. Och fansen har svarat med att skona spelarna, inte lägga det är vanliga 1966-oket på deras axlar. När tidningen The Sun gjorde en opinionsundersökning bland fansen med frågan: ”Kan England vinna VM?”, svarade 90 procent: ”Nej!”

De fick rätt. 

Men Gareth Southgate kan ta på sig västen och slipsen och resa hem, inte med fotbolls-guldet men med stolhet. Undrar om han visste att den stora slipsknuten är uppfunnen i Kroatien och symboliserar potens?