Jag har faktiskt varit i Craiova en gång. Åtvidabergs FF spelade match i Cupvinnarcupen (dåtidens Europa League) i början av sjuttiotalet, det var erbarmligt fattigt och eländigt och jag minns inte ens hur det gick, det struntade man ju i när man var i öststaterna på den tiden.

Viktigast var att få igenom ett telefonsamtal till den civiliserade världen, det var svårt nog. Men jag minns att jag satt sent om natten och pratade på en uteservering med en läkare med anknytning till klubben och han berättade om villkoren; att folk kom med höns och ägg och nyskjutna kaniner som betalningsmedel till hans mottagning medan fotbollsspelarna tjänade tio gånger mer än vad han gjorde, och därför var allmänt illa sedda.

Jag fick en ruskigt bra historia om livet och villkoren i Rumänien som jag sparade till jag kom hem och då kunde illustrera med en bra bild av tre eleganta lirare i snygga kostymer (med öststatsmått mätt) när rumänerna anlände för returen.

Annars minns vi mest Gheorghe Hagi, ”Karpaternas Maradona”, stjärnan från det storartade 90-talet när Rumänien kvalade in till tre VM i rad och den där kvartsfinalen i solen som Sverige avgjorde på straffar och Thomas Ravelli blev nationalidol.

Inget att hurra för

Dagens Rumänien är inte mycket att hurra för, Sverige var inte mycket att hurra för, bråkstakar höll på att stoppa matchen, gräsmattan var ett skämt och fjärdedomaren en rumän som stod och skrek ”foul” för att påverka huvuddomaren att blåsa frisparkar för Rumänien. Han kramade dessutom hemmalagets ledare efteråt. Herregud, vad var det här för pajasmatch mitt i VM-förberedelserna.

Ursäkta mig, men vad faen hade vi där att göra?

Varför åker man till Rumänien och spelar fotboll om man inte måste?

Undersöker man inte förhållandena bättre?

Kan man inte vägra spela matchen med hänvisning till att underlaget faktiskt är farligt?

Bollen hoppade hit och dit och studsade som den ville, rullade knappt på tiltorna och, nej, bollen var absolut inte rund den här kvällen.

Hela arrangemanget, hela matchen var ett hån mot seriösa fotbollspelare som inte gavs en chans att de dög för det största som finns – VM i fotboll.

Ingen av dem kunde bevisa sina kvalifikationer. Jo, möjligen Pontus Jansson. Lång och stark och energisk kan mana alltid hålla luftrummet rent och se auktoritär och VM-värdig ut. Jansson är förste stand in för Andreas Granqvist.

Brutal verklighet

Visst såg det ut som att planen var sämre där svenskarna sprang, men det var bara den grymma sanningen som tittade fram; tekniska brister avslöjas tydligast när förhållandena är som vidrigast.

Därför såg man en massa brister och dålig bollhantering men också, att en stigande stjärna som Ken Sema ändå är en man för VM. Man såg intentionerna, man såg att han visste vad han kunde göra om bollen och gräset hade varit villiga till samarbete. På en utsökt plan kan Kema bli en svensk joker i VM.

Resten kan vi glömma. Nu blir jobbet ännu tuffare för Janne Andersson, för nu måste han och Peter Wettergren och förhoppningsvis några trovärdiga ögonpar till fladdra runt i Europa och leta upp kandidater som händelsevis får spela matcher i sina klubbar för att se om de duger i en VM-trupp. Den här matchen ställde bara till det och var denna svårbegripliga utflykt den så kallade fotbollschefen Lasse Richts sista bidrag till svensk fotboll så var det ju ändå rätt symptomatiskt.

Vitsippan i Parken 

Om det ändå vore så väl, att man nu kunde sätta sig till rätta med sitt Com Hem-abonnemang och kolla in Allsvenskan i jakt på VM-kandidater. Tänk så lätt det hade varit. Så kul det hade varit. Men de där talangerna som vi trodde på – Simon Thern, Jordan Larsson, Carlos Strandberg och några till och så Alexander Isak och ännu flera där ute i anonymiteten – verkar ha stannat i växten. Allsvenskan startar och det är alltid lika härligt men lite bedrövligt också, att det inte finns någonting för landslaget att hämta där.

Tiden är förbi då Tomas Brolin kunde blomstra en vår som en vitsippa på Parken i Norrköping, plockades av Olle Nordin till VM 1990 och slog ut i sin fulla prakt i sällskap med Tommy Svennsson i VM i USA.

1994. Nästa år är det tjugofem år sedan. Ingesson är borta, Thern är lite mulligare, Schwarz har återtagit matchvikten, Ravelli såg lika gammal ut då, Patrik Andersson är lika stilig och Kenneth Andersson charmar i Mästarnas Mästare. Vilket gäng.

Förlåt en nostalgisk utflykt men vid åsynen av de magra tegarna i Craiova var jag tvungen att gräva upp lite godsaker ur myllan.