Segern är vunnen och det spelar egentligen ingen roll att Ryssland inte har något lag som ens kan hota de bästa i världen. Men de förstörde i alla fall inte premiärfesten.

Solklar seger mot Saudiarabien, 5-0. Det är allt roligt för fotbollsfesten när arrangörslaget får lite vind i seglen.

Oljemötet med Saudiarabien var som en match på försök. Taffligt, slarvigt, segt som om de trampade omkring i just olja. Och rysk seger förstås. De här två länderna är lägst rankade av alla i hela turneringen och det var inte svårt att förstå.

Ryssarna slarvade minst, var bäst organiserat och Saudiarabien kommer nog inte att ta några poäng den här gången. Och kanske kan ryssarna bryta traditionen som säger att de i nio fall av tio åker ur turneringarna i gruppspelet.

Märkligt ändå att en så stor fotbollsnation - och numera med så enorma ekonomiska muskler att de får behålla de flesta spelarna i hemlandet - inte haft större framgång internationellt.

Putin har redan vunnit

Vi kommer aldrig att få veta hur Ryssland fick sitt VM, vad Putin sa till Blatter, hur mycket Blatter cashade in på sitt konto.

Vi kommer inte att få se några objektiva utredningar om hur arenabyggena finansierats, vilka som dragit vinstlotterna, vilka som fått plikta med sin hälsa och sina liv.

Vi har fått veta mera än vi orkade höra hur snett allting gick i Sotji, men vi vet ändå hur den retoriska användningen av sådana utredningen ser ut. Omvärlden förfasar sig men i den inhemska propagandan används allt för att tala om för folket hur förtalat och orättvist behandlat Ryssland blir.

Putin har redan vunnit VM.

Och det går nog inte att förneka att det också växer fram stolthet hos folket runt städer och arenor som får besök av fotbollslag från hela världen. På vilka premisser än allt har skett. VM och OS höjer upp länderna, gömmer undan det som inte skall ses och upplevas och sätter den politiska verkligheten på paus medan vi lutar oss tillbaka i fåtöljerna och njuter av världens bästa fotbollspelare.

Vad annat kan vi göra?

Måste vi alltid ha dåligt samvete för att vi skärmar av oss ett tag, njuter och hämtar krafter.

Tids nog väntar en allt intensivare valdebatt och vi lär tvingas vältra oss i sjukhusköer, läkarbrist, gängkriminalitet, invandrarpolitik och miljöförstörelse. Det behövs lite krydda för att man skall orka svälja det mest svårsmälta.

Stolt spekulerar

Alltså; vem vinner VM?

Man kan alltid svara Tyskland för tyskarna har flest kompetenta fotbollspelare, världens bästa målvakt (Manuel Neuer) i varje fall innan han blev skadad, allroundkunniga spelare som Khedira, Drachler, Kros och Özil, försvarare som Hummels, Kimmich och Boateng men möjligen ingen forward på samma nivå som en gång Podolski och Klose. Tomas Müller håller än och nye Timo Werner kan säkert blomma. Men kanske är det ändå åldersstrukturen som gör att mitt favoritlag i år är…

… Frankrike:

80-talet med Platini i spetsen gav aldrig något guld fast fransmännen spelade den mest kreativa fotbollen i världen. Det kom 1998 med Zidane som den store hjälten. Nu har Antoine Griezmann dessutom fått avlastning genom den nya stjärnan Mbappé (PSG) som här kan få sitt stora internationella genombrott. Det vimlar av genial fotbollskonst i det franska laget, det är yngre och ystrare än det tyska, bara kylan finns där och nerverna håller.

Några av världens bästa försvarare, Varane och Umtiti fullständigar bilden. Och då har jag inte ens nämnt mittfältare som Matuidi och Kanté. Och Pogba förstås. Dyrgripen. Tänk om vi i detta celebra sammanhang äntligen fick se honom värd sitt pris.

Spanien:

Vi känner väl till de lysande stjärnorna. Diego Costa, Lucas, David Silva, Iniesta, Busquets, Ramos och Pique.

Målvakten De Gea en av världens bästa. Rutin saknas inte. Andres Iniesta, som gav spanjorerna sitt hittills enda guld när han avgjorde i Sydafrika 2010, håller än men inte på samma nivå som när spanjorerna, då med strikers som David Villa och Fernando Torres, var som bäst.

Men kanske ändå tillräckligt. Att en förbundskapten, i en överilad manöver, fick sparken två dagar före mästerskapet betyder nog mindre. I stjärnlag som det spanska spelar förbundskaptenen inte lika stor roll som Janne Andersson för det svenska.

Brasilien:

Svårt att glömma kollapsen, alla känslorna som brast, tårarna vid hemma-VM och förnedringen mot Tyskland. Var det ansvaret på hemmaplan som de inte klarade av? Friare nu? Det går ju inte att skoja bort namn som Neymar, Firmina, Jesus, Douglas Costa. William, Paulinho, Casemiro, Thiago Silva.

Och framför allt inte min store favorit Marcelo, världens bäste vänsterspelare - back, mittfältare och forward i ett paket. Det bör vara ett av de starkaste brasilianska lagen på länge. Men nerverna…?

Argentina:

Får världens bäste fotbollspelare, Leo Messi, någonsin bli världsmästare? Alltid bättre i klubblaget än i landslaget (bättre omgivning) men nu finns geniet Dybala (Juventus), Higuain, Agüero, di Maria, Otamendi, Mascherano - det borde räcka en bit, det var nära sist, men, nja…?

England:

Är förtjust i Harry Kane. Han får gärna bli skyttekung. Snabbhet och löpstyrka finns. Rashford, Sterling. Lingard, Dele Alli konstruktör på mitten. Men det räcker inte.

Belgien:

Vilka spelare! Kevin de Bruyne - Premier Leagues stora spelgeni, finurlige, snabbe Eden Hazard, starke Kompany, store Lukaku, målvakten Curtois, Fellaini, Vertonghen. Belgien, med ett invånarantal obetydligt större än Sverige, men med så många lysande fotbollspelare jämfört med Sveriges grå kollektiv. Borde vi inte kunna lära något där?

Uruguay:

Forwardsäss som Cavani och Suarez och världens bäste innerback Godin (Atletico Madrid) - det brukar vara fascinerande att se Uruguay men det räcker inte för guld.

Portugal:

Europamästarna. Räcker Ronaldos omgivning för att han skall få glänsa stort också i VM? Tveksamt.

Sverige:

Återkommer inför premiären på måndag.