Det betydde att att han ibland inte kom dit han skulle, inte gjorde vad han lovat, inte nådde det han önskat. Han brukade skylla på väckarklockan. Han kunde stöka till det, ta några öl för mycket, blev utlöst från krogen, hämtad.  Han levde livets alla delar fullt ut och blev som idrottsman och kändisfenomen mycket, mycket större än den lilla sport han utövade. Brottning. 

Han välte omkull hela världen, ibland också sig själv och han tvingades brottas med många problem för att styra den yvige Frank genom livet.

På slutet var det hans starka idrottshjärta, det som tagit honom till tre VM-guld, fyra EM-guld, ett OS-brons, Bragdmedaljen med mera som spökade. Ett stort, gott hjärta enligt dem som stod honom närmast. Han skulle repareras i väntan på ett nytt. Det höll inte och han somnade in bara 62 år gammal.

Skulle punktmarkeras

När OS gick i Moskva 1980 hade Frank redan vunnit två VM-guld. Det första i Göteborg 1977, smidig, explosiv, teknisk, snabb som en kobra på mattan. Det som gav honom bragdguldet. Jag satt på en buss ut till den olympiska byn i den sovjetiska huvudstaden, jag var på väg för att träffa en annan kraftkarl, boxaren Anders ”Lillen” Eklund som, om han vann sin första match mot en ungrare skulle stöta på den oslagbare, skoningslöse kubanen Teofil Stevenson. 

I bussen träffade jag Expressens reporter Remy Nilson, sedermera ATG-chef, som berättade han han var på jakt efter Frank Andersson. Just på jakt. Frank visste man aldrig riktigt var man hade. Och Remy berättade, att det var därför han var i Moskva. För att punktmarkera Frank. Han var ju inte bara en av guldfavoriterna (blev fyra) tack vare sina två redan vunna VM-guld. 

Stark dragningskraft

I den hektiska kvällstidningsjakten var han också ett av de hetaste rubriknamnen. Han sålde tidningarna. Och även om reportrars fantasi och uppfinningsrikedom inte skall underskattas, så bidrog Frank själv, med sitt liv och leverne, sina upptåg och sina repliker, till historier som sålde. Det var minsann ett mått på storhet att nå statusen som kvällspressens guldkalv, tillmätas sådan dragningskraft att han tilldelades en alldeles egen ”hovreporter.”

I boken Århundradets svenska stjärnor berättar Frank för en annan duktig ”hovreporter”, Lennart Eriksson (Björn Borg) om sig själv som idrottsman: 

”Jag var en av de mest proffsiga, noggranna brottare som funnits. Samtidigt en av de mest oproffsiga. Jag bjöd publiken på mitt allra bästa oavsett om det gällde stora eller små tävlingar. Fast ibland kunde jag sova över invägningen. Jag gjorde bort fyra SM-titlar på väckarklockor som inte ringde. Jag har inga ursäkter att komma med - men en usel förklaring: jag hade tusen saker i huvudet och glömde ibland ett och annat.”

Jodå, skandalerna var många och bl a storbrottaren och advokaten Pelle Svensson i Sundsvall, där Frank tävlade ett tag (han var född i Trollhättan men representerade också  GAK i Göteborg,  Stockholms Spårvägar och IK Sparta i Malmö) , har berättat hur han fick hjälpa Frank ibland när han kommit i fel sällskap eller hade glömt sina plikter.

Kvinnorna stod i kö

”På brottarmatten hittade jag min identitet och trygghet. På andra scener var jag osäker och tog mig gärna några öl för att bättra på självförtroendet.”

Jodå, han tog både det ena och det andra. Han var välkommen på kändisfester och innekrogar som ett dragplåster. Damerna stod i kö för att få följa med honom. Men han var medveten om att han inte alltid levde upp till det som enligt vissa krävs av en idol. Han berättade för Lennart Eriksson: ”En gång mötte jag en äldre dam på gatan i Örebro. Hon sa: Är det du som är Frank Andersson? Jag nickade till svar. Åh, fy faen, sa hon och spottade i gatan.”

Och det var ytterligare en Expressenjournalist, krönikören Mats Olsson, som mötte honom i Los Angeles (OS 1984, brons). Då hade han varit spårlöst försvunnen ett tag. Var har du varit, frågade Mats. Las Vegas, svarade Frank. Vad gjorde du där, undrade Mats. ”Kuken skall ha sitt”, sa Frank.

Han skrev rubrikerna själv.

En av de största

Frank Andersson var en av de berömda 56-orna (Björn Borg, Ingemar Stenmark, Tomas Wassberg, Lill-Löwis Johansson, Pekka Lindmark, Linda Haglund bl a), extraordinära idrottsbegåvningar som under 70-talet lyfte svensk idrott till världsnivå i mängder av sporter. Nu är både Linda och Frank borta alldeles för tidigt.

Frank gjorde sig efter den riktiga brottningskarriären ett antal miljoner på amerikansk fribrottning, han har ställt upp i TV-program som Robinson, Mästarnas mästare och Let´s Dance. De sista åren av sitt liv var han hårt profilerad reklamfigur för ett stort spelbolag.

Ur medial synpunkt var han en av de största vi haft eftersom han bjöd på sport i världsklass i kombination med charm och ett extraordinärt och stormigt leverne och en förmåga att komiskt kommentera sina egna både bragder och tillkortakommanden.

Han var extravagant i allt. Levde med alla sinnen och blev därmed en av de stora profilerna och färgklickarna i den svenska idrottshistorien.

Och, det kan inte nog betonas: han hade en suverän idrottskropp, byggd till perfektion i minsta lilla muskel. Och han var - framförallt - en alldeles fantastiskt fin brottare.