Jag blir rent beklämd av att se och höra hur en så självklar sak som ett öppet och naturligt mediaumgänge försvåras och saboteras av de okunniga i svensk fotbolls ledning.

Låt mig säga det rakt ut: det är inte spelares, ledares, presschefers eller sportchefers uppgift att tala om för journalister vilka frågor de får ställa, vad som inte kan avhandlas på en presskonferens.

Fånigt med sådana regler

Det är sådant man håller på med i regimer som vi verkligen hoppas att vi aldrig behöver uppleva i det här landet.

Det är direkt fånigt när en presskonferens inleds med beskedet, att landslagets spelare inte får tillfrågas om deras situationer i klubblagen, om speltid, tränare, kritik eller trivsel. Det går inte an att säga, att när landslaget samlas får det bara ställas frågor som rör just landslaget.

Ingenting om klubblaget.

Fast sakerna så självklart hör ihop.

Vilka frågor som helst

Frågan är fri - svaren också.

Det är är en principfråga.

Journalister får ställa vilka frågor de vill, när de vill. Censur ägnar vi oss inte åt. Det är lika självklart att de tillfrågade får svara precis vad de vill. Säga ”no comments” eller inte svara alls.

Frågan måste alltid få ställas, svaren kan vi bara hoppas på och be om.

Men i ett avspänt och medialt avslappnat förhållande är detta inget problem.

Det var när målvakten Robin Olsen och innerbacken Victor Nilsson-Lindelöf passerade den s k mixade zonen efter Turkiet-matchen utan att stanna upp och ställa sig till mediernas förfogande som frågan blev brinnande aktuell.

Inför Rysslands-matchen satte sig de båda på ett podium och svarade på frågor. Om landslaget. Inte om någonting annat.

På presskonferensen, när förbundskaptenen Janne Andersson presenterade truppen, togs problemet upp och Janne Andersson duckade. Han hänvisade till andra befattningshavare. Närmast var det väl ett fall för den nye landslagschefen Stefan Pettersson.

Smet undan frågan

Jag tyckte Janne gjorde fel. Problemet blir nämligen hans hur han än vänder sig. För frågan riskerar att återkomma och hamna i hans knä. En irriterad stämning påverkar aldrig spelare väl och vad en förbundskapten behöver är spelare i harmoni, inte en massa sidotrams som skaver.

Att vara presschef handlar om balansgången att vara en förbindande länk mellan medierna och, i det här fallet, ett antal fotbollspelare. Han bör veta pressens spelregler, han bör kryssa mellan de olika viljorna så att alla blir nöjda. Och förklara hur det fungerar i ett land med pressfrihet.

Och han bör veta att frågan är fri. Det bör generalsekreteraren Håkan Sjöstrand, förbundschefen Karl-Erik Nilsson och förbundskaptenen Janne Andersson också göra.

Spelreglerna bör ligga fast.

Det är självklart, att det på en landslagssamling också ställs frågor om spelarnas situationer i sina klubblag. Det är ju insatserna där, om speltid och taktik och positioner och relationer och form, som ligger till grund för själva landslagsuttagningen. Spelarna är inte där på gamla landslagsmeriter. Landskamper är färskvara, dagsform avgör uttagningen, klubblagsspelet är avgörande. Allting hänger ihop.

Ställ krav nu, Janne!

Hur det kan vara ett problem begriper jag inte.

Och, som sagt; det är fritt fram att berätta det som går att berätta. Det är tillåtet att säga: ”det kan jag inte gå in på, det vill jag inte svara på”.

Svaren är lika fria som frågorna.

Ju snabbare Fotbollförbundet tar itu med problemet och gör klart för spelare vad som gäller vid landslagsspel desto bättre. Det borde redan vara gjort.

Och Janne Andersson - med den enormt starka ställning han har, bekräftat med förlängningen av hans kontrakt – borde uppmana sina chefer, att de med fast hand måste göra klart spelreglerna och eliminera de trassliga relationerna. Han måste kräva det för att få lugn och ro kring sitt landslag.

Hoppades att den nye landslagschefen Stefan Pettersson skulle slå an en annan ton än den arroganta, mediafientliga hållning som genomsyrade hans företrädare, Lasse Richts. Det var under hans tid det skapades en anda i landslaget, att intervjuer och presskonferenser var något nödvändigt ont. Spelare som Henke Larsson och Zlatan Ibrahimovic kunde komma släntrande som på väg till stupstocken för att sätta sig på ett podium med kepsarna neddragna långt ner i pannan för att demonstrera sin ovilja. 

Är ledarna rädda?

Jag vet inte om ledarna är rädda för att spelarna skall tacka nej till landslaget om de inte får ställa villkoren. Men behöver de vara det nu när Zlatan inte finns med längre.

Men det borde vara en enkel sak för ett förbund, en sport - som ändå är så gränslöst bortskämd med oändligt mediautrymme - att göra klart för sina spelare hur betydelsefulla de är, hur viktigt deras uppträdande och tillgänglighet är också för att sälja produkten fotboll; landslaget som den yttersta spetsen mot den marknad som innehåller både biljettköpare, sponsorer, TV-bolag och ekonomiska intressenter. 

Alla är förlorare i en infekterad situation. Förbundet, laget, publiken, spelarna själva.

Bjud in den förre förbundskaptenen Tommy Svensson till en föreläsning i ämnet. Med spelare och ledare närvarande.

Han kan berätta, av egen erfarenhet, hur fullständig öppenhet, avspänt mediasamarbete, ömsesidig respekt leder till harmoni i en trupp - och i bästa fall en medalj på VM.