Den svenska OS-truppen i PyeongChang har varit inne i ett närmast sensationellt flow efter att Charlotte Kalla slagit an tonen redan från början.

Kalla är den här OS-truppens leading lady. Hon har sökt sina egna vägar utanför landslagsrutinerna, hon visade sin absoluta världsklass – toppform till varje mästerskap – när hon gjorde ett nytt monsterlopp och räddade hem svenskornas stafettsilver efter att förbundskaptenen Grip grep tag i fel tjej till startsträckan. Anna Haag är väl en som skall vara mest tacksam att få åka hem från OS med en silvermedalj.

Medicinska gränser

Kalla har varit i en klass för sig i många år, den enda, egentligen, som vågat pressa sin kropp till norska doser och – uppenbarligen – blivit en världsstjärna utan att vara astmasjuk.

Det tycks ju annars vara en förutsättning.

I utländska medier sätts det frågetecken efter den starka norskan Ragnhild Haga som av medicinska skäl uppges ta rejäla doser astmamedicin. Det är en knivig fråga det där.

Jag hörde talas om det norska bruket av medikamenter redan när jag arbetade med min vinter-OS-bok "Ringar av is" 2008-2009, då mina norska sagesmän berättade – med drag av skamsenhet – hur de norska idrottarna – som kommit så långt när det gällde vetenskap och korsbefruktning av kunskaper – "tänjde på de medicinska gränserna", som de sa, till det yttersta.

En materialsport

Med detta menades att de inte betedde sig brottsligt i idrottsjuridisk mening men att det ändå kunde betraktas som ett brott mot idrottens etik och moral, att ge medicin till dem som inte var sjuka.

Försvaret har alltid varit att skidåkare så lätt blir sjuka att man måste förebygga med alla medel för att undvika luftrörsproblem och förkylningar.

Norrmännen sägs ha drösvis med astmamedicin med sig till Sydkorea och lite sjukt är det ju.

Rätt spray i halsen och rätt smörja under skidorna.

Längdåkning är en materialsport både för människorna och fortskaffningsmedlen.

Det har som sagt glidit lätt för svenskarna hittills. Både i längdspåren och mellan skidskyttestationerna har det sett glatt och trevligt ut.

Men inte ett mästerskap utan att vallningsfiasko.

Rakryggad vallachef

Nu kom det. Till råga på allt i herrstafetten. Och så stod han där – jag tycker han är så modig, rakryggad och fin – Urban Nilsson, den svenske vallningschefen. Ingen människa har frågat efter honom när medaljerna har rasat in och Kalla och Stina Nilsson och Ebba Andersson haft fullt drag under galoscherna.

Då när han och hans team gett svenskorna chansen att visa hur duktiga är. Då, när skidorna varit perfekta. Och utan denna samverkan – en skidåkare i form och skidor med fart – vinner ingen olympisk medalj.

Vid fiaskot bars han fram till skampålen. Urban Nilsson bad om ursäkt, sa förlåt till både åkarna och svenska folket. Utan att blinka. Det är strongt gjort. Som om han förrått landet eller förskingrat statskassan. Det är ju bara olympiska spel.

Nej, det gick verkligen inte bra för varken Jens Burman eller Daniel Richardsson men jag är inte säker på att det bara var skidornas fel. Det har ju varit ett riktigt skitår för svensk herrskidåkning och något har uppenbarligen gått fel under vägen. Dålig form, ingen fart, usel återväxt.

Johannes Hösflot Kläbo däremot, den norske slutmannen i stafetten. Jag tror aldrig jag sett en skidåkare dansa sig igenom tio kilometer stafettsträcka så fullkomligt obehindrat och utan ansträngning och med ett glid som jag heller aldrig sett maken till. Han åkte på ett par dopade skidor. Vackert, överlägset och fullt legalt.

Bomvalla och bomvallen

Och mitt i glädjen över att Sveriges faktiskt överraskat med fyra guld och tre silver måste vi ju påminna oss om att Norge faktiskt har tagit nio guld, nio silver och sju brons när det här skrivs söndag eftermiddag.

Det kan säkert ha rasslat någon till medan jag var ouppmärksam ett ögonblick.

Bom i vallaboden och bom på skjutvallen.

Det var vad vi serverades till söndagsmiddag.

——

Och överallt denne Roberto Vacchi.

Vilken makalös man. Hur orkar han. Hur hinner han. Hur klarar han rösten. Sover han aldrig? Hittills Sveriges främste manlige olympier. Med sin svada, sin kontroll över alla fakta, sitt informationsflöde både i längd och i skidskytte.

Han har inte riktigt lika bra bisittare som SvT:s Jacob Hård har i den fenomenale Anders Blomquist under världscupsäsongen men Vacchi klarar sig nästan utan hjälp. Ett kommentatorsfenomen. Outtröttlig. Det är han och trygga studioankaret Jonas Karlsson som bär upp hela OS-bevakningen i Femman.