Och när nu Pyeongchang skändligen sviker den olympiska familjen när man - trots löften om motsatsen - inte alls lyckas fylla sina läktare och ge tävlingarna olympisk inramning i en region med 25 miljoner invånare och storstaden Söul bara ett snabbtåg bort, så är det ju tur att den svenska skidskyttefamiljen är så stark, lättrörd och generös.

För det finns knappast något värre än att inte ha någon att dela livets stora stunder med.

Ett hav av tårar

Hanna fick gå genom ett hav av tårar till en prispall som egentligen väntade på helt andra fenomen. Prispallen hade inte ens hört talas om Hanna Öberg.

Hon, som hade pappa och mamma Viktoria på plats, den lilla skidskyttefamiljen, den som lyft fram henne till skidspåret och så småningom till skjutvallen på den bana som pappa Tomas fixat. Han som startade skidskyttet i Piteå. Kan man göra så mycket mera för sina barn än att rigga en miljö som de trivs med, lotsa in dem i en sport de uppenbarligen är födda för och sedan få uppleva den högsta idrottsliga lyckan.

Olympiskt guld. Tack vare utmärkt skidåkning och iskyla på skjutvallarna, både liggande och stående.

Vad är det med Östersund?

Men skidskyttet har också sin stora familj. Och det tycks finnas en alldeles särskild sammanhållning och kärlek i den grupp som bildades när de stora profilerna hade slutat. Forsberg för länge sedan, Anna Carin Olofsson (sedermera Zidek), Helena Jonsson (sedermera Ekholm), Björn Ferry - alla med den säregna Wolfgang Pichler som entusiasmerande domptör - har nu mycket snabbare än någon kunnat ana eller kräva fått efterföljare som Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg. Det har skapats något alldeles enastående på bara några år och man undrar ju: vad är det däruppe i Östersund som gör att folk plötsligt spelar fotboll som om de vore födda i Rio och skjuter och åker skidor som om de vore vinterutbildade i ett gammal öststatsregemente innan muren föll. Östersund - denna härliga, svenska mittpunkt.

Alltså; de svenska skidskyttarna kom till PyeongChang med en liten, liten möjlighet till ett brons i damstafetten om alla kurvor stod rätt, alla stjärnor log och alla svarta, jävla månar föll för kulorna.

Nu är Sverige den stora sensationen. Genombrottet i Sydkorea är smått revolutionerande. Och med så härliga profiler som Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson tippar jag att sponsorerna kommer att ställa sig i kö. VM i Östersund nästa år och framtidsutsikter som är lysande. Detta i en sport som i och med detta OS håller på att ta över ljus och uppmärksamhet. Att kunna skapa denna TV-dramatik är ta mig tusen värt miljoner.

Så mycket kärlek

Jag har nog aldrig sett så mycket kärlek som i skidskyttestadions målområde. Det var som om de alla vunnit. De tränar, bor, lever - mer eller mindre nära - med varandra, sporrar varandra och de som ibland vinner över Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg på träningarna vet nu att de också en dag kan vara bäst i världen. Kanske. Och det såg vi ju i herrarnas tävling. Fredrik Lindström, Sebastian Samuelsson och Jesper Nelin var alla uppe och nosade på medaljpositionerna under loppet. Linn Persson och Mona Brorsson gav löften inför stafetten. Nelin, med sambon Hanna Öbergs guld som som en överväldigande upplevelse att smälta precis innan start, stod där med tre nollor på sista skjutvallen och - övermannades av känslorna och sköt bort sig. Det är skidskyttets djävulska dramaturgi koncentrerat i några bortflyene sekunder.

De perfekta loppen

När det sista skottet skall skjutas är det vissa som står pall. Hanna var iskall.

Tårarna strömmade från alla håll. De kunde knappt tala, de torkade sina våta kinder och det var sann familjeglädje. Hanna verkade nästan mest behärskad själv. Jag begriper varför. Hon förstod inte vad hon gjort. Att det var hon. Hon levde drömmen och kommer inte att vakna förrän till stafetten, förhoppningsvis. 

Och efter skidskyttedramatiken och det osannolika guldet hade man nästan glömt bort att Charlotte Kalla följde upp sitt guld med ett silver och bevisar för tredje OS:e i rad sin mästerliga förmåga att vara bäst när det gäller. Makalöst.

Charlotte Kalla, Stina Nilsson, Hanna Öberg. 

De fick till de helt perfekta loppen när det gällde som mest. Det är precis det OS handlar om. 

Och låt nu för faen Pichler ta sig en bira.

Wolfgang Pilsner - mirakelmannen!