Zlatan är inte dum. Han skall absolut inte klandras. Han håller på att ställa om sitt liv från en av världens mest uppmärksammade fotbollspelare till det varumärke som skall bära honom vidare mot ekonomiska framgångar.

Det är klart att han vill hålla sig aktuell så länge det går. Klart att han svarar svävade på frågorna han får. Han säger det till och med själv – och det borde väl stämma de villiga PR-männen till eftertanke: "Det är bara bra, jag känner mig levande av mediasurret", säger han.

Han skrattar naturligtvis han åt hur lättlurade de är.

Han vet förstås själv, att han inte kommer tillbaka på högsta nivå. Det har snart gått ett år sedan den svåra knäskadan förra våren, han gjorde några come backförsök i höstas och det såg ut som det brukar göra när en gammal överårig cirkushäst försöker sprattla till lite ungdomsystert i manegen; årsringarna lägger sig som brosk i maskineriet och det ser inte lika lätt och självklart ut och naturligtvis är det ingenting att förvånas över. Övermänniskor finns inte. Tidens tänder är skoningslösa.

Ingen klandrar honom

Men det är klart att han inte säger tack och hej, klart att han inför aningslösa journalister formulerar sig lite tvetydigt när de lönlösa frågorna om landslaget kommer upp.

Han vill ju, förstås, hålla surret i gång, namnet levande och ingen klandrar honom för det.

Så vitt jag förstår har Zlatan på senare år bara hållit presskonferenser när han haft någonting att saluföra.

Han tackade för sig efter EM 2016 och deklarerade att han inte längre var intresserad av landslagsspel.

Efter det har han alltså varit skadad och under rehabilitering under ett år, gjort några försök men tydligt visat att de magiska åren är förbi. Naturligtvis.

Ändå får han frågan om han saknar landslaget? Han spelar inte ens fotboll på toppnivå längre.

Vad skulle han svara? "Nej, inte ett dugg."

En legitimerad vakt

"Jag saknar det", säger han.

Det säger säkert Jonas Thern, Stefan Schwarz, Patrik Andersson, Tomas Brolin, Thomas Ravelli och en jäkla massa andra som fått chansen att förgylla sin fotbollskarriär med kvalmatcher och mästerskapsspel i landslaget. Klart att alla saknar sina lyckligaste år.

Så då blir rubriken: "Zlatan saknar landslaget – öppnar för come back."

Vad är det för jävla klick- och lösnummerjournalistik?

Öppnar för come back?

Det finns bara en legitimerad vakt vid den där dörren till landslagets omklädningsrum. Han heter Janne Andersson, är förbundskapten och det är bara han som bestämmer vilka som skall in och ut genom den där dörren.

Zlatan har gått ut ur den för sista gången och Janne har kastat bort hans nyckel.

Tiderna går och nya spelare står alltid beredda. Pelé spelar inte heller längre. Inte Maradona, Beckenbauer, Zidane eller Platini. De saknar säkert också sina landslag. Alla saknar väl på något vissa sin ungdom.

Mot alla odds

Janne Andersson har på kort tid anpassat fotbollsnationen Sverige till ett liv efter Zlatan. För självklart finns det ett liv före, under och efter Zlatan Ibrahimovic – Sveriges främste fotbollsspelare och idag kanske den största idrottspersonligheten av alla i svensk idrotts historia.

Janne Andersson är en behaglig och klok man som anser att ett nej är ett nej. Zlatan har tackat nej – egentligen utan att bli tillfrågad om han längre är aktuell. Andersson har deklarerat att han inte tänker fråga, ännu mindre övertala. Det är bra.

Därför att han i likhet med många andra såg vad som till slut inte fungerade i det svenska landslaget, har åtgärdat felen, skapat en helt ny anda och struktur och kommer – mot alla odds – att resa till Ryssland för VM-slutspelet i sommar. Det blir säkert ingen succé, men ändå…

Zlatan kan öppna många dörrar – men den till landslaget är stängd. Bör så vara.

Den bäste av de bästa har inte längre någonting att tillföra.

Jag tror att Zlatan har mycket lättare för att stå ut med ett liv utan landslaget än vad vissa tidningars journalister har för ett liv utan Zlatan.

Det är väl bara en mediastrejk från Leif GW Persson som skulle upplevas mera hotfull i mediala kristider.