Hoppas han står där med den finaste guldmedaljen en dag och får de hyllningar som han förtjänar.

Ena dagen tampas han med världseliten i Diamond League. Obekvämt uppoffrande skyndar han hem för att ta en given seger i finnkampen. Kommer med taxi 18 mil från Helsingfors till Tammerfors, slänger upp sitt kort och betalar. Med missade väskor och inställda plan, med lånad utrustning och går han bara rätt ut i diskusringen och slänger 68 meter - och så var det gjort.

Ett seriöst naturbarn

Han är både ett naturbarn och en seriös, vältränad idrottsman med ett stort hjärta och en vid famn och det är omöjligt att inte älska karln.

Det behövs en cool, orädd bjässe som Ståhl, med ambitionen att dominera i hela världen för att alla de unga friidrottstalanger som nu tycks poppa upp lite här och var i Sverige skall få hjälp att tro på möjligheten.

Det är för mycket sagt att vi har en ny storhetstid i svensk friidrott men det finns en entusiasm och en bredd som jag inte sett på länge. Det dröjer nog - kommer kanske aldrig - innan vi får uppleva att fyra svenskar samtidigt dominerar sina grenar i världen.

Stefan Holm nådde aldrig upp till Patrik Sjöbergs 242 i höjd - jag har inte tabellen tillgänglig men jag gissar att det är det (enligt tiokampstabellen) poängmässigt högst värderade svenska rekordet i friidrott.

Kärlek till friidrotten

Men Holm tog olympiskt guld 2004 (236)  tillsamman med Christian Olsson i tresteg (17.79), Kajsa Bergqvist vann VM-guld 2005 i Helsingfors (hennes svenska rekord 206 är från 2003) och Carolina Klüft vann allt - EM, VM, OS - från 2002 och framåt - i sjukamp och hennes europarekord på 7 032 poäng står sig ännu.

Det var några makalösa år. 

Titta på herrarnas svenska hopprekord. Höjd: Patrik Sjöberg 242, stav: Armand Duplantis 605, längd Michael Tornéus 8.44, tresteg: Christian Olsson 17.79. Minst sagt imponerande. Världsresultat över hela linjen. Och glädjande att två av rekordinnehavarna alltjämt är aktiva.

Jag har följt TV-sändningarna från SM-tävlingarna i Eskilstuna och finnkampen i Tammerfors därför att jag älskar friidrott - inte bara för dessa världsresultat. Jag har på plats bevistat åtskilliga svenska mästerskap och finnkamper och inte minst SM har en värme och en idrottskärlek inbyggd i sig som känns. Ibland har man hört varningssignalerna; lägg ner finnkampen, den gynnar bara bredden och de otillräckliga men bromsar den internationella utvecklingen.

Jag tror inte på det.

Ny våg, ny marknad

Och det finns ett djupare värde i de svenska mästerskapstävlingarna som är viktigt att bevara. För utan den kärlek som frodas därute i landet - inte sällan på mindre orter - finns inga ledare som tar hand om och inser vad talanger bör gödas med för att ta det stora steget.

Jag skymtar en spirande tillväxt i svensk friidrott - inte minst bland löpare som tidigare varit en bristvara.

Andreas Kramers genombrott på EM, Hanna Hermanssons snabba framväxt på medeldistans där Lovisa Lind gör henne sällskap, Charlotta Fougberg på hinder (eller vad hon nu väljer), Fanny Runheim, sprinterlöfte som säger att hon vill bli bäst i världen. Det är hon den förste sprintern i Sverige efter Christer Garpenborg (10.25 år 1976, amerikansk universitetsmästare) att våga säga högt.

Armand Duplantis och Angelica Bengtsson i stavhopp. Tuffa, orädda. Tänk Duplantis. Han tog 580, 585, 590, 595, 600 med samma stav, bytte till den tuffaste, längsta och hårdaste stav han någonsin hoppat med för 605 och klarade. Med råge. Det är ett av de mest magiska svenska friidrottsögonblicken. Det kommer att betyda mycket också för alla andra som vill upp.

Fanny Roos, Ida Storm, Sofi Flink - nya svenska rekordhållare och ännu aktiva. Det jag kan oroa mig för är att extrema talanger i svåra, udda friidrottsgrenar når så långt att de kanske saknar den ultimata expertis som krävs omkring dem för att ta det sista språnget.

Byt till farfar!

Tänker bland annat  på Sofie Skoog i höjdhopp. Vet inte hur många gånger jag sett hennes ansatsförberedelser, hennes leende som får en att tror att hon just nu gör det roligaste hon vet, något hon känner att hon kan och törs - men så springer hon ansatsen på olika sätt varje gång och det blir aldrig mera än 190. 

Hennes tränare heter Stefan Holm. Han vet hur man hoppar högt. Han tog OS-guld med sin pappa som tränare. Nu har en son, Melvin, som i tidiga tonår är bättre än farsan. Vad bör han ha för råd? Kanske byta tränare. Till farfar. 

- - -

PS. Det som gör att det är så roligt att följa friidrott i SvT: Kajsa Bergqvist. Som jag såg första gången som junior i Malmö och ”garanterade” en blivande världsstjärna, som var ett proffs uti fingerspetsarna både runt höjdhoppsgropen och i mediazonen och som nu - jag tar inte tillbaka - är den i särklass bästa expertkommentatorn som kan höras och ses i Sverige. Alla kategorier. Alla kanaler inräknade. Så initierad, så verbal, så entusiastisk och rolig. Hon njuter och vi också. Love you Kajsa!