Det var ett hårt arbetande, tufft och rätlinjigt Kroatien som väckte upp Messi. Plötsligt satt han där på sängkanten i bara nattskjortan, nöp sig i skägget, funderade över drömmen han haft och det tog bara några sekunder för honom att inse att drömmen inte var sann.

Maradona var fortfarande störst, han själv blek och tomögd på väg in i Nizjnij Novgorod-arenans katakomber för att gömma sig.

Överglänst av uppassaren

Argentina hade inte gjort något mål, Kroatien hade gjort tre och Ivan Raketic, hans uppassare i Barcelona, hade spelat en helt avgörande roll när den forna jugoslaviska provinsen, nu ett stolt och eget fosterland, visade upp en fotboll som inte bara var grannlåt utan också kraft och effektivitet.

Men det är klart att Lionel Messi inte kan gömma sig.

Inte ens i Maradonas skugga.

Den geniale Messi, som kom till Barcelona som tidig tonåring, var så liten att han sattes på en kur med tillväxthormon, som växte och blev en av världens största fotbollspelare genom tiderna, har aldrig riktigt varit lika stor i sitt landslag som i Barcelona. Till dels beror det förstås på att Barcelona alltid tillhandahållit en orkester runt den lille store, med spelare av högsta kvalitet och med egna identiteter så tydliga och starka att de stått på egna ben, inte bara väntat på vad Geniet skall hitta på härnäst.

Messi har varit stor, ofantligt stor, i en miljö av genial fotbollskonst och med Barcelonas speciella kultur.

Som ensam ledare, som mannen som skall bära landslaget till framgång, d v s VM-guld, har han inte räckt till.

Messi låstes in

Kroaterna låste in honom. De satte fotbojor på honom, fängslade in honom på en rymningssäker avdelning och chefen själv, förbundskaptenen Jorge Sampaoli, travade på i sin lilla rastgård, av och an i otålighet och förundran över, att någon alltså hade lyckats fånga in hans farligaste matchdödare och avväpna honom totalt.

Det som återstod var en brysk sanning.

Argentina på en poäng (mot Island) efter två matcher, Messi blek och hålögd på väg bort från VM-arenan och Den Störste, Diego Armando Maradona, däruppe på läktaren som gömde sitt ansikte i händerna i ren förtvivlan.

Det kan diskuteras vem som är världens bäste fotbollspelare genom tiderna. Jag såg Pele i levande livet, men det var på hans fotbollsålders höst när han rest över till USA och New York Cosmos för att tjäna lite mera pengar, såg honom på TV förstås, briljant och kanske som allra bäst i VM i Mexiko 1970 när Brasilien hade sitt skickligaste lag genom tiderna. Men för mig, som, vid sidan av Danmark, följde Argentina och Maradona lite extra i Mexiko-VM 1986, som satt på Aztekastadion när Maradona gjorde sina konstnummer och som såg hur han nästan ensam förde och ledde (på ett sätt som aldrig Messi) sitt lag till VM-guldet är Maradona given etta genom tiderna.

Don´t cry for me Argentina

Men självklart har Messi, efter sina många sagolika matcher, som så många dessutom kunnat se och bilda sig en uppfattning om genom nyare tiders obegränsad TV-utbud, jämförts med Maradona, mest för att de är landsmän. Argentina har haft så många ansikten, inte minst fotbollen där. Tekniska fantomer blandade med hårdföra slaktare. Jag såg finalen i Buenos Aires 1978 när Pampas-tjuren Mario Kempes sköt det första VM-guldet till Argentina och fascisten och generalen Jorge Videla kom till ”mitt” hotell (Plaza) för guldbanketten. Det var en annan fotboll. Det var skoningslös diktaturfotboll där det anfölls hysteriskt och sköts vilt men konsten sattes på undantag. Maradona grät. Han var 18 år och blev inte uttagen. Maradona har gråtit många gånger. Av glädje och av sorg. 

”Dont cry for me Argentina”. Det hjälper inte om Messi ber på sina bara knäna, Argentina gråter därför att de som älskar fotbollskonst hade unnat Messi att tydligt kliva fram vid sidan av Maradona, med ett VM-guld precis som han runt sin hals och man hade kanske inte kunnat säga vem av dem som varit bäst, mest värdefull för sitt land men de hade stått där sida vid sida. Världen kan tvista om vem som är den störste men för folket i Argentina når Messi inte upp till Maradonas nivå eftersom han aldrig kunde leda sitt lag till ett VM-guld.

Tror inte på Conny

Ja, jag vet, VM är inte slut. Argentina kan matematiskt alltjämt gå vidare men frågan är om ett så chockat och oharmoniskt lag med härföraren i fotboja förmår resa sig.

VM går vidare. Med många bra matcher, fantastiskt bra spelare. M´Bappe vill man se med Frankrike så länge som möjligt, Danmark bjöd på en fartfylld och härlig match mot ett Australien som utvecklats från sin ”rugbyfotboll” till ett lag ingen får underskatta.

Sverige. Midsommardagen. VM-fotboll. Tyskland. Det låter som en dålig återställare efter midsommarfirandet. Och jag vågar inte riktigt tro på min gamle vän, Bayern München-proffset, Conny Torstensson, Gamlebykillen som som gjorde en av de mest underskattade men mest merittyngda karriärer av alla svenska utlandsspelare (tre Europacuptitlar bl a) när Bayern och Västtyskland var som bäst på 70-talet, när han säger att Tyskland idag har passerat toppen, att löpförmågan minskat på vitala spelare som Toni Kroos och Mesut Özil och att Sverige alltså skulle ha en lite chans.

Jag tror att de svenska knätofsarna och mollskinnsbyxorna har dansat klart, säcklöpningen är avslutad och fiolspelaren kan gå hem.

Men Glad Midsommar ändå!