Typiskt svenskt?

Ja, någonstans inom oss, fastän världen blivit så stor, den internationella sporten så tillgänglig i det gigantiska televiserade kanalsystemet, står vi kvar i pjäxorna, ylletröjorna, med rödblommiga kinder och beundrar dem som sliter, svettas, brottas med sin trötthet och sin smärta, övervinner den, tar mod till sig och vågar utmana sina yttersta krafter. "Smärtgränsen", sa Thomas Wassberg en gång, "den skiter jag i."

Det gjorde Johan Olsson också när han med en aldrig tidigare använd taktik - han ryckte efter en dryg mil och höll hela vägen - vann VM-guldet på fem mil i Val di Fiemme. Nu upphöjt till Bragden 2013.

Vi rörs till tårar

Det blev som att han skrev oss ett nationalepos, så vackert, så dramatiskt, så känslofullt och ärorikt, att vi helt enkelt inte kunde stå emot. Vi rörs till tårar av de där människorna som ger sig på det omöjliga och skriver ett drama åt oss medan vi tittar på, följer varenda sekvens av tillblivelsen, lägger in våra brasklappar, ritar våra parenteser och frågetecken och undrar om det verkligen är sant det vi är med om.

Det är kanske så; ju svårare och större och omfångsrikare och svårfattbart livet och världen blir, desto starkare den nationella rödblommigheten.

Då vinner en femmilsmästare i en sport som egentligen är ganska liten i ett internationellt perspektiv över ett för den breda massan rätt modernt påfund som golf. Fast golf är en världssport, en folksport också i vårt land numera med säkert lika många utövare som skidåkningen också på motionsplanet.

Inte ens det räckte

Så då hjälpte det inte att Henrik Stenson gjorde det inte ens tidernas bäste golfspelare, Tiger Woods förmått göra; vinna på USA-tourens slutspel och Europatourens penningliga.

Kanske är det där med penningligan som spökar. I skidor vinner den starkaste - i golf den rikaste.

Jag menar, om taxeringskalendern skulle bestämma hade väl Zlatan Ibrahimovic vunnit överlägset. Jag är inte helt säker, men jag inbillar mig att möjligen med undantag för Peter Forsberg är väl Zlatan den rikaste idrottsutövaren i Sverige genom tiderna.

Klassiskt mot spektakulärt

Kanske är det så att golfen har sin egen magi både för och emot sig.

Det finns inte många svårare sporter, inte många mentalt mera prövande men där finns också inrymd i denna så charmerande men samtidigt frustrerande idrott, att var och en av oss, i ett lyckligt och tursamt ögonblick, kan slå ett lika bra slag som Henrik Stenson och Tiger Woods. Den 70-årige amatören kan också nå hålet på ett enda slag.

Så det var det klassiska och nationellt omhuldade som stod mot det lite magiska och spektakulära och, som nästan alltid, var det skidåkningen som vann.

Skidsporten har tagit hem flest bragdguld (21) genom tiderna. Friidrott närmast med 18, fotboll bara fem, golf en.

Stadig, klok och med insikt

Johan Olsson är en fantastisk idrottsman och jag tycker om hans stadiga lugn, hans kloka analyser och insikten i livets komplexitet: "Jag är jag, jag blir ingen annan, jag har en annan grund för min lycka än medaljer och segrar."

Vackert sagt och klokt tänkt. Och om nu bragden bokstavligt skall tolkas, så kommer man knappast närmare än den där oförglömliga dagen när Johan Olsson tog med oss allihop på en fyra mils ensamfärd i den kapsel han byggt av sin egen klokhet, sitt mod, sin förmåga att övervinna både dem som jagade honom och de motsägelsefulla budskap som hans kropp hela tiden pumpade honom full med. Det var som den första månresan. Ofattbart, historiskt och sagolikt vackert.

Ett nationalepos skrivit i snön.