Det isländska vikingablodet betvingade också England.

Big Ben blev med ens lite mindre och Themsen en flod av tårar.

Det kunde inte gå. Det skall inte gå.

Men så är det. Isländarna om några vet att i sagor kan allt hända.

Tacka Lassir Laugarbacksson

Nu har öns importerade hjälte, Lassir Laugarbacksson, fått dem att förstå att det omöjliga kan ske också i verkligheten.

Det har varit några kämpiga år för Island, ledarna har svikit, ekonomin raserats av kortsiktiga ledare och skakiga banker. Det här var vad ett fruset folk uppe i norra Atlanten väl behövde. Och idag tror jag att alla av Islands 340 000 invånare tycker, att den svenske förbundskaptenens lön (enligt uppgift fyra miljoner om året) är de mest välanvända pengarna på ön genom alla tider.

Island-England 2-1.

Det finns en massa ofattbara slutresultat i fotbollshistorien. Det finns ologiska slut. Till och med orättvisa. Det finns självmål, domartabbar, kollapser och det som heter tur eller otur; och plötsligt har ett lag som inte förtjänat någonting fått allt.

Det mest obarmhärtiga för det stolta landet England - där folk alltjämt tror att landet är världsmästare i fotboll fastän de inte vunnit sedan 1966 - är att Island vann matchen fullt rättvist. Island var ett bättre lag, inte en turbehängd underdog.

Gjorde allting rätt

England vann det som heter possession med 63-37. Men skotten på mål slutade 5-5, målen 2-1 till Island och vad hjälper ett bollinnehav den som inte vet vad han skall göra med det.

Island gjorde allting rätt.

Jag tror, att jag med rätt stor visshet kan säga, att jag aldrig sett ett landslag spela en hel match utan ett enda misstag.

Detta var förlagan som måste kopieras. Detta var den stora världsutställningen (ja, Europa då) för Lagerbäck-fotboll. När han nu pensionerar sig som den mest framgångsrike svenske förbundskaptenen genom tider, gissar jag att han kan resa världen runt som konsult i försvarsfrågor.

Enligt Wikipedia är Island ett land utan eget försvar. Detta måste vara skrivet före Lagerbäcks tid. Nu är han landets överbefälhavare och ingen - och definitivt inte den engelska flottan som siktats i Vinga - kan inta ön.

Så vansinnigt vackert

Den som inte sett matchen mellan Island och England i Nice tror säkert att här var ett gäng isländska kentaurer - en blandning av vikingar och lurviga hästar med märkliga gångarter - som gick bananas på allt som var löst. Sparkades, slet och drog, fuskade, brottades, stämplade och löpte amok.

Nej, nej. Det var så vackert. Så vansinnigt vackert. Så som det alltid är förtjusande vackert att se viljestarka människor jobba i sitt anletes svett för att förverkliga en näst intill omöjlig dröm.

Lagerbäck har inte bara förmått det här landets att tro på att det omöjliga är möjligt. Han har också gett dem verktygen att utföra jobbet. Han har instruerat var och en med begripliga verba, han har organiserat alla komponenter så att de näst intill gnisselfritt löper i varandra.

Inte nog med det; detta Island är inget "ängagäng" från en lavasteril ö långt bort i ensamheten; här finns ett gediget fotbollskunnande som man bland annat kan tacka konstgräset för. 

De som inte har gräs...

Island har nästan inget gräs. I varje fall inte mera än några korta månader om året.

Konstgräset har gett de helt fotbollsgalna isländarna (med engelsmännen som förebilder) möjligheten att spela året runt. Island försvarade sig hundraprocentigt. Ragnar Sigurdsson var inte bara fenomenal i försvaret, han stänkte in kvitteringen bara minuten efter Englands drömstart och det var han som höll på att totalt förnedra Englands stolta fotbollstraditioner genom en cykelspark av brasilianskt varumärke rakt på Joe Hart. Det skulle bara fattats det; ett isländskt avgörande på en bicicleta.

Det räckte så bra som det blev. Ett av den europeiska fotbollshistoriens mäktigaste dramer. Den kanske största sensationen genom tiderna. Och Lasse Lagerbäck - som varit adept till Roy Hodgson i Sverige en gång i tiden - tackade nu för all den kunskap han inhämtat i detta engelska lexikon genom att låta sin läromästare smaka sin egen medicin.

Den smakade så illa att den vänlige, men den här kvällen helt oförmögne Hodgson, valde att direkt efter matchen meddela att han lämnar sin post.

Hans speciella leende

Lars Lagerbäck påminde med ett snett leende alla före matchen att han aldrig förlorat mot England.

Jag vet inte om ens han trodde att den statistiken skulle stå sig också över den här måndagskvällen på den franska Rivieran. 

Grekland vann EM 2004. Danmark gjorde det helt överraskande 1992 i Sverige då turneringen omfattade endast åtta lag.

För mig är Islands kvalificering till Frankrike, deras fyra matcher där - två oavgjorda, två segrar - toppad med den hundraprocentigt perfekta (undantaget målvaktens Haldorsson bestraffade vårdslöshet efter fyra minuter som Rooney skickligt omvandlade till 1-0 med sin straff) matchen mot England tidernas europeiska skräll i landslagssammanhang.

Så mycket slughet

Vilket makalöst drama!

Och till allting annat var detta också - som om han inte redan låg ner - en pärla mitt på hakspetsen på den f d svenske förbundskaptenen Erik Hamrén. 

Förstår han inte nu hur försvarsspel i fotboll skall spelas - inser inte alla med alltför storvulna planer och dålig självbild hur man med knappare resurser men med klokt huvud och stenhårt arbete ändå kan skapa resultat, ja då är det dags att anmäla sig i Lars Lagerbäcks fotbollsskola. Första förberedande.

Så ambitiöst samarbete, så mycket klokhet, så mycket vilja, så mycket slughet och så mycket mod har jag nog aldrig sett i en fotbollsmatch.

Men vad vi skall göra med detta erbarmliga England som inte längre vill (får) vara med i gemenskapen utan tror sig kunna klara sig på egen hand. Är det någon som vet?

Good Save the Queen och Länge Leve Lagerbäck!