När MFF gav 39-årige serben Milos Milojevic sparken efter bara sju månader i klubben var han alltså nummer åtta i raden av tränare som passerat Malmö FF på elva år. 

Rikard Norling slutade vad jag vet frivilligt efter tre år (guld), Åge Hareide också efter två år och ett guld, Allan Kuhn och Magnus Pehrson fick sparken efter ett år trots var sitt guld. Nuvarande sportdirektören Daniel Andersson hoppade in ett år, tysken Ute Röster stannade två liksom John Dahl Thomasson som vann två guld. 

Så skall man se till framgångarna, både i Allsvenskan och internationellt, så är MFF det i särklass bästa laget i Sverige också under en stundom turbulent tränarkarusell. 

Ett stort misslyckande

När MFFnu gör sig av med Milojevic efter bara drygt ett halvår så slår klubbennågon sorts bottenrekord vad gäller dålig uthållighet i förtroendet för tränaren. Beslutet som styrelsen fattade i fredags måste betraktas som ett stort misslyckande, både i rekryteringen och i arbetet med att skapa långsiktighet i verksamheten. Milos har vunnit Svenska cupen med klubben, laget har ännu chansen att vinna Allsvenskan och ta sig in i gruppspelet i Europa League.

Så rent sportsligt/statistiskt är beslutet förhastat och knappast motiverat. Det ligger säkert andra saker bakom. Men det är musslornas och hycklarnas tid så när en klubb skiljs från en spelare får man bara läsa ett strikt formellt hållet utlåtande där både klubben och tränaren tackar varandra, beundrar varandra och bedyrar sin livslånga kärlek.

Det begriper väl varje normalbegåvad människa att skilsmässor inte sker bara för att parterna tycker så in i helvete bra om varandra. 

Säg som det är; ”vi gjorde en miss som anställde honom”, eller ”han får inte ut det spelarna kan”, eller ”Han kommer inte överens med den sportsliga ledningen” eller ”spelarna vill inte ha honom kvar.” Någon tyngre orsak än bara de statistiska resultaten måste det ju vara. Det måste finns allvarliga tjänstefel bakom om en tränare sparkas efter sju månader. 

Klar besvikelse

Någonting skaver och en sak är ju alldeles klar; spelmässigt är MFF årgång 2022 en klar besvikelse. Jag har visserligen inte delat uppfattningar som basuneras ut från redaktioner i Stockholm att MFF:s trupp skulle vara så bred och överlägsen. Den är enligt min mening överskattad och innehåller alldeles för många alibispelare som aldrig hotar eller tar några risker. Jag har inte sett någon klar linje i spelet, det har varit ett plottrande med laget, det har varit oengagerat och fantasilöst många gånger - och så några exklusivt explosiva och riviga matcher. 

Klubben har fått ut alldeles för lite av spelare som Ola Toivonen och den av många hyllade Veljko Birmanscevic och värvningar av alltför gamla spelare har straffat sig. Den sistnämnde har fått alldeles för många chanser (serbisk lojalitet) trots ideliga dribbelsnubblingar och dåligt lagarbete.

Skador och dålig form har också bitit gadden av den stingslige getingen Anders Christiansen. Han är ingen ledare på planen längre och en dålig kapten. Den rollen bör bäras av en spelare med resning, lugn och ett tryggt ledarskap. Christiansen är alltför provokativ, ovårdad och temperamentsfull vilket leder till varningar och röda kort och han blir aldrig den sammanhållande kraften ute på planen, ett stöd för de andra, som ett lag behöver.

"Maskinen har hackat”

Milos Milojevic var den nyanställde sportchefen Andreas Georgssons första rekrytering. Det blev ett dunderfiasko. Det är klart att en tränare som alla hyllar och tror på i januari inte blir värdelös efter sju månader. Antingen var han fel man redan då eller så har någonting utvecklats som ingen vill tala om. 

”Maskinen har hackat”, säger ordföranden Anders Pålsson som höll i klubban när beslutet fattades att ge serben sparken. Där blev han nummer fyra i år att få lämna sitt allsvenska uppdrag efter HIF:s Jörgen Lennartsson, IFK Norrköpings Rikard Norling och Sundsvalls Henrik Åhnstrand.

Kanske är det dags nu för MFF-ordföranden att visa om han har styrka och mod nog att se över sin organisation. Det finns en sportchef och en sportdirektör överordnad tränaren. Hur ser maktfördelningen ut i själva verket. Hur fritt får en tränare agera? 

I varje fall vilar ansvaret tungt på dem som rekryterar både spelare och tränare och det är ju uppenbart att MFF har en trupp just nu med alltför många frågetecken. Det behövs lugn, stabilitet, långsiktighet och inte bara detta slit-och-släng värvande som pågår. Utländska köp in, egna talanger ut på lån. Det är något fel i dynamiken och rytmen i truppen. Det känns mera som ett gäng gästarbetare som spelar för sin egen lycka än ett sammansvetsat lag som ger allt för sin klubb.

Och den extrema skadesituationen i år; har vi fått någon förklaring? Nej. Det är ordförande Pålssons ”maskinen hackar”. Jo, det ser vi allihop. Men vad är de bakomliggande orsakerna. I brist på öppenhet, raka svar och ärliga förklaringar får vi fortsätta gissa oss fram och spekulera. 

Eller säga som min gamle svensklärare: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”