Han vet vad han vill. Han tänker rätt, säger rätt saker vid rätt tillfälle. Vi kan nog med säkerhet säga att det är färdigt nu och frågan är väl om Zlatan ens skulle haft det pris han fick - Årets forward. Borde inte priser som delas ut på en svensk fotbollsgala vara belöningar för insatser i svensk fotboll? Borde det inte kräva landslagsspel?

Zlatan avtackades ju redan i fjol med en elfte Guldboll, staty och som solist i strålkastarljuset medan två andra trotjänare, Andreas Isaksson och Kim Källström, försvann ut i skuggorna.

Var ett tag rädd för att Aftonbladets guldjury än en gång skulle falla för Zlatans charm och ge honom en boll till, men nu har man tydligen hittat några gamla statuter som säger just det, att det är insatser i svensk fotboll som skall belönas och då blev det till slut givet att årets stora händelse (vid sidan av Östersunds internationella insatser), landslagets avancemang till VM i hårdast tänkbara konkurrens, skulle spegla av sig också här.

Andreas Granqvist, som sannerligen vacklade fram och tillbaka i Erik Hamréns obeslutsamma landslagsledning - något stabilt backspel fick han aldrig till - har under Janne Andersson och med kaptensbindeln på armen vuxit ut till en gigantisk klippa på vilken skuta efter skuta gått i kvav. Han lever också upp till kaptensrollen på ett lite annat sätt än sin företrädare genom sin smittande och äkta entusiasm.

Tårarna som dränkte San Siro kommer vi att minnas och hade det inte varit för den stackars Jakob Johansson, matchhjälten, som fick släpa sig upp på scenen på kryckor och med största säkerhet missar VM, så hade allt varit frid och fröjd. Betala hela festmiddagen och sedan inte få äta den. Grymt!

En bladvändare

Ja, 2017 blev en bladvändare i svensk fotboll, inte minst tack vare bytet av förbundskapten. Janne Anderssons sätt att tänka och leda, hans nästan pedantiska ordningssinne, hans trygghet och kollektiva tänkande har på ett år gett ett vacklande landslag en vinnande lyft. Hyllningarna har varit stora och välförtjänta.

Janne själv har fått kliva fram i det rampljus han egentligen inte älskar och han har fått den närmast oförskämda frågan om Zlatan Ibrahimovics eventuella medverkan i fotbolls-VM nästa år. Zlatan har tackat nej, Janne respekterar det. Sverige förlorade två VM-kval under Hamrén med Zlatan i laget.

Sverige avancerade till VM nästa år utan landets främste spelare genom tiderna; varför skulle Janne Andersson be en 37-årig veteran som inte längre vill komma tillbaka? I ett nytt spelsystem som kräver hundraprocentigt slavarbete i nittio minuter av samtliga tio utespelare. Det vore en orimlig begäran.

Som sagt; vi är nu i Tiden efter Z och - oavsett vad denne twittrar - Sverige stavas med S från och med nu.

Fotbollsgalan - eller rättare sagt ett myller av kommersiella utbud kryddade med lite prisutdelningar - var väl som vanligt. Frida Nordstrand, tuff och säker med sin mikrofon, känns alltid trygg att bli lotsad av men inte var det väl så roligt. Henrik Hjelt försökte i förtvivlan men hade svårt att nå ända fram till de riktiga skratten.

Ett pris i tiden

Roligt att Östersund uppmärksammades trots att succétränaren Graham Potter (som tidigare välförtjänt fått priset som Årets tränare i C Mores program; det känns ”så där” och lite undanskymt) inte fanns på plats, det blev lite Sema-dans och jag vet inte ännu om hela svenska folket förstått vad det är man skapat i Östersund. Tack vare en annorlunda ledarstil, konstgräs, udda projekt, samhällsengagemang och kultur för att bevisa att det får plats mycket mera i ett fotbollshuvud än vad många i vanföreställningar tycks tro.

Jag tycker Östersund, i olika avseenden, är något av det bästa och viktigaste som hänt i svensk fotboll genom alla tider.

Deras tankesätt verkar rätt i tiden och utdelningen av priset ”Nr 10” (som förstås skall uttalas Number Ten) på en miljon kronor till den unga kvartett i ”Locker room talk” som jobbar med att lära unga killar vettiga värderingar, sansat språk, respekt för tjejer och jämställdhet i största allmänhet stämde också väl i tiden med de upprop och de larmsignaler som numera sipprar ut från var och varannan unken institution i detta land. Som min fru alltid säger när förtryckermentaliteter, hedersvåld och annat skit kommer på tal: ”Det är pojkarna som skall undervisas, redan i sandlådan.”

Nu börjar man ändå i pojklagen och det är bra nog.

Varma ögonblick

Det blev några varma ögonblick och extra trevligt tack vare Fotbollförbundets uppgörelse med damlandslaget. Om den konflikten varit olöst hade det nog blivit en taggig och rent av obekväm gala. Till och med att titta på. Kosovare Asllani fick Diamantbollen och höll också ett litet vackert tal och det var fullt motiverat - men lite tidigt i livet om man jämför med företrädarna - att Pia Sundhage avtackades (?!) för sina insatser i svensk fotboll, det pris som Fotbollskanalen med Olof Lundh i spetsen delar ut. Att Pia skulle sjunga som tack var ingen överraskning, den här gången kändes det dessutom rätt och lät ganska bra. Men skulle hon vara klar med karriären nu alltså?

Fotbollsgalan brukar markera slutet på Fotbollssäsongen. Förresten hörde någon ifall någon i sändning gratulerade BP och Trelleborg till come back i Allsvenskan? Nämnde någon Dalkurd, denna hemlösa nykomling som skall bli spännande att följa?

Men nu är det inte riktigt slut. Östersund jagar vidare i Europa - det är så jäkla häftigt att jag knappt kan bärga mig - och den första december tar Putin emot i Kreml, då är vår trygge Janne Andersson där för att få veta hur det svenska motståndet i VM kommer att se ut.

Sverige är där. Danmark också. Island för första gången. Starkt så in i Norden.