Så skönt att det var Kallas bästa sida vi fick se redan första dagen av OS i PyeongChang. Hon är ju verkligen kvinnan med två ansikten. Det där gråsvarta med stela munrörelser, motvilliga intervjusvar i besvikelse och två ögon som ser ut att kunna mörda, eller, som efter 15-milometersskiathlonen, öppningsdistansen i OS, ögonen som glänste som av kärlek och hela ansiktet öppet sig som ett hav av glädje.

Det var så vackert

Med två ansikten

Båda hennes ansiktsmasker berättar om kvinnan bakom. Om de enorma kraven hon ställer på sig själv, om den ilska hon utstrålar när någonting jävlas eller materialet sviker, om lyckan som knappt går att sätta ord på när det som hon drömt och tänkt i mjölksyresprängande backklättringar också blir verklighet.

”Jag älskar att tävla och jag vill vara bäst”, skriver hon själv på sin hemsida.

Hon har från det vi började lära känna henne visat just de där egenskaperna som bygger de allra största. Sköta kosten, vara rädd om kroppen, fila på detaljerna, minimera smittrisker, välja väg och söka motståndet som krävs. Modet att avstå (även inkomstbringande) tävlingar för att stanna hemma och träna, söka kontakt med de bästa (norskorna) för att se vad som mera behövs för att bygga världens starkaste skidmotor. Det tar tid. De olympiska årsringarna har nu byggt ett virke som står pall.

Psykologisk seger

Den 26 november i fjol, i finska Ruka, två kilometer från mål i den sista långa uppförsbacken, bröt hon igenom den norska muren.

Hon körde ifrån den ”oslagbara” Marit Björgen och vann. Veckan efter knäckte hon Heidi Weng i Lillehammer.

Där vann hon den psykologiska matchen, där bröt hon barriären, där plockade hon in den sista biten i det olympiska pusslet; vissheten att hon kunde rå på de favorittyngda norskorna. Den mentala triumfen var vunnen redan där.

Och så i det olympiska spåret; lagom kraftåtgång i klassiska stilen, inga risker, full kontroll, rätt positioner, hela tiden observant där framme i täten, lugnt skidbyte och så exemplarisk regi av slutfasen. Jag kan inte tänka mig att det går att genomföra ett olympiskt skidlopp mera exemplariskt i loppets alla delar än det som Charlotte Kalla visade upp i tvåstils-loppet på vinter-OS första dag 2018.

Knäckte en barriär

De stora mästarna följer sällan med strömmen. Charlotte Kalla har alltid gått sin egen väg, hoppat av landslaget för att köra sin egen träning och uppladdning. Målmedveten och med hundraprocentig tillit till sitt upplägg. Det är så imponerande.

Hon är idag, 30 år gammal, på sin absoluta topp - och då vann hon ändå 10 kilometer fri stil redan i Vancouver 2010. Absolut topp tre OS i följd. Det är mäktigt.

Hon har trott på sitt men valt att ta till sig det bästa hos norskorna, hon har med deras hjälp mätt upp det digra pensum av träningstid och fart som måste till. Och hon har haft turen att vara skidlandslagets ankare under en tid när den svenska, tekniska utvecklingen tagit stora steg mot det optimala. Tre OS i följd har Sverige legat i absoluta toppen när det gäller den grannlaga uppgiften att hitta rätt skidor bland hundratals par och slipa dem till lagom fäste och vinnande glid.

En materialsport

Det går inte att förbise. Ingen vinner Formel 1 med den näst bästa motorn. Längdskidåkning är en materialsport. Men även där är det Kalla som har sista ordet när det svåra valet görs.

Vi har sett en barriär knäckas, vi har sett en stor idrottsbragd - Kalla har bara ett delat bragdguld med de övriga i stafettlaget från Sotji tidigare - som kan få sin belöning i november och vi har sett en fulländad uppvisning i konsten att vinna ett olympiskt guld.

Charlotte Kalla är verkligen värd att ensam få glänsa med bragdguldet. Men hon tränar säkert den dagen så någon idrottsgala har hon nog inte tid med. Och Jerringpriset, nej, jag tror inte hon har lust att byta skidorna mot en häst.