.Efter 25 minuter kom siffrorna upp som bekräftade det vi såg: 81-19 i bollinnehav till spanjorerna.

Siffrorna över bollinnehav kan vara våldsamt missvisande och det går ju att upprätthålla samma siffermässiga överlägsenhet genom att dutta runt på sin egen planhalva.

Men spanjorerna flyttade utan att knacka på dörren in i det svenska hus där Robin Olsen är dörrvakt och den här ofta pinsamma fotbollskvällen i Spanien var han tuffare och mera skräckinjagande än en tatuerad dörrvakt utanför Café Opera på den tiden det begav sig.

Heroiske Olsen

Jag har följt svensk landslagsfotboll sedan mitten av 60-talet, sett både ofattbara räddningsaktioner och sensationella vändningar. Men ett svenskt lag utspelat som det gula i den första halvleken har jag aldrig skådat. Det var inte ens hönsgård. Det var en kull nykläckta kycklingar som sprang för livet för att undgå hackning och innerfilé-förpackning. Det var desperat och hjälplöst och blottade strupar och det kunde blivit ett blodbad om inte Robin Olsen gjort några heroiska ingripanden med både händer och fötter.

Om Spanien hade varit det Spanien var för tio år sedan hade det stått 3-0 i första halvleken. Nu kunde det, hur märkligt det än kan låta, ha stått 1-0 till Sverige eftersom jättetalangen Alexander Isak med fem minuter till halvtidspausen kom rushande ensam mot den spanske målvakten, fick iväg skott efter lite vridande och vändande, men efter ett besök hos en spansk försvarare valde bollen att ta smällen mot stolpen och rulla ut över linjen.

Skall vi skämmas?

Det var det första och det enda av svensk kreativitet  som vi såg i första halvlek, svenskarna räddades ”av gonggongen” och fick en välbehövlig rondpaus innan spanjorerna började puckla på oss igen, nu med något större tveksamhet, i ett allt lägre tempo och med färre riktigt allvarliga försök att ta ihjäl kycklingarna. Och så gjorde Alexander Isak ett sånt där dribblingsnummer igen och plötsligt frispelade han - då var det en plågsam halvtimma kvar av ordinarie speltid - Marcus Berg , målet var vidöppet men Berg blev så överrumplad av plötslig svensk genialitet att han sumpade chansen.

I den märkliga och komplexa konstarten fotboll är det som i livet självt; den som en gång blivit retat, förnedrad, nedtryckt och tillintetgjord kan en gång i livet få sin revansch. Det borde blivit 5-0 till Spanien men det kunde blivit 1-0 till Sverige.

Skall vi skämmas, skall vi trycka ner en kokt med bröd i halsen på Janne Andersson och fråga vad faen han håller på med?

En värdefull nolla

Jag blev riktigt sur när han plockade av Isak med mer än 20 minuter kvar att spela. Svenskarna hade trots begynnande trötthet och kramper börjat repa lite mod, en och annan passning letade sig vägen framåt och nådde till och med rätt adress och Isak var glödhet av känslan att få utmana och visa sin talang i landet där han numera verkar. Men det var väl ungefär i den vevan som Janne Andersson insåg att han måste överge sin gamla tes att ”vi vill alltid vinna fotbollsmatcher” och började inse att det var viktigare att sopa rent framför sin egen dörr.

Det gjordes med besked. Victor Nilsson-Lindelöf, van att tampas med toppforwards i Premier League var Sveriges bäste spelare tillsammans med målvakten Olsen. Lindelöfs största tillgång är hans korrekta avläsning av spelet och var han skall sätta sina fötter för att vara till störst besvär för motståndarna. Marcus Danielsson spelade också upp sig efter ett par fatala missar i första halvleken och, ja, efter 0-0 mot Spanien borta måste man väl ge hela det svenska laget den elogen att alla, även de tänkt kreativa och spelskapande, slet sig halvt fördärvade för att försvara det svenska målet. Nollor är oftast värdelösa men så här orättvist fördelade kan de också ses som en Gudagåva och lika viktiga för den närmaste framtiden som en vaccinspruta.

Hur kunde det ske?

Jag sitter fortfarande, så här dagen efter matchen, och undrar hur det egentligen gick till när Sverige tog poäng av Spanien. Det fanns ju ingenting. Några vunna inkast, några frisparkar på spanjorernas planhalva var som små glimrande ädelstenar i sörjan. Och så Alexander Isaks uppkäftiga replik mitt i förnedringen; titta här, så jävla usla är vi ändå inte.

Honom plockade Andersson bort och när jag tänker efter en gång till var det ju inte likt honom alls.

Ingenting var likt någonting. Vi brukar ju trots allt känna stolthet också när svenskarna kämpar sig till poäng men det här så så erbarmligt illa och torftigt och idélöst och trist ut att det bara måste glömmas.

0-0. Mot Spanien. Utan att få låna bollen.

Hur kunde det ske?