Det blev ingen Zlatan. Ingen vet vad vi går miste om, det hade varit kittlande - men också en osäkerhetsfaktor. Ett långt mästerskap för en 40-åring kan vara tufft.

Tydliga ålderskrämpor, skador som kommer allt tätare; det hade under alla omständigheter varit en chansning att blockera en plats för Zlatan Ibrahimovic i Sveriges EM-trupp. Visst, alla kan bli skadade, ett felsteg, en brutal attack eller en osynkroniserat landning kan tillfälligt stoppa vilken fotbollskarriär som helst, men i Zlatans ålder, där det som en gång per automatik gjordes med lätthet, krävs ansträngning på allra ytterst nivå, alldeles intill eller på den ytterst smärtgränsen. Även en kungs mantel tynger, också ett gammalt Eiffeltorn rostar, även en Rolls Royce behöver service, oftare ju äldre den blir. 

Bra även utan Zlatan

Jag säger inte att Janne Andersson suckade av lättnad när han själv slapp att ställas inför valet ”Zlatan eller inte” i EM-truppen. Men han slipper en massa frågor, kritik som han fått vilket beslut han än fattat, och det är inte alls omöjligt att det här svenska landslaget kan nå minst lika långt genom att Janne nu inte behöver kompromissa, inte rucka på sin spelmodell utan fortsätta med den typ av fotboll som hittills varit framgångsrik.

Jag tror säkert att Andersson hade klarat av att bemästra både Zlatan som person och att utnyttja honom på bästa sätt, till det som det svenska laget saknar; en kompromisslös torped i straffområdet. Det hade varit spännande att se den här landslagsårgången spetsad med lite starkare varor men det är en ovanligt spelskicklig och internationellt brett gångbar svensk trupp som reser till detta knepiga EM mitt under en pandemi som är långt ifrån över. Och det har gått bra utan Zlatan förut.

Kärleken till Granen

Det jag haft lite svårare att förstå är hanteringen av Helsingborgs Andreas Granqvist, mannen som tydligen är ”ständig kapten” i landslaget oavsett om han spelar eller inte. HIF-ikonen har länge dragits med skador, han togs ut (?) men kunde inte medverka i de senaste landskamperna, han spelar - precis som Zlatan - hela tiden på gränsen till vad en gammal sliten fotbollskropp tål och det är knappast tillrådligt att bygga ett försvar och binda en kaptensbindel så hårt kring en så ytterst osäker pjäs. Nu, med en 26-mannatrupp, öppnade sig möjligheten för Janne att fortsätta sin långa romans med sin stora kärlek från Helsingborg, men han sade väl, på presskonferensen igår, mer eller mindre tydligt att ”Granen” är med mest för att ruska om, peppa, elda, som en brygga mellan ledarduon och spelarna. Där kan han nog göra nytta. Spel blir det knappast. Och kaptensbindeln måste ju ryckas av honom. En kapten skall vara en given startman.

Jordan en joker

Kul att Jordan Larsson får chansen. Han har tagit stora steg borta i Moskva, han är en idealisk inhoppare, en fräck djupledsspelare som får ses som en joker i leken, ungefär som pappa Henke i VM borta i USA 1994.

Två namn gör mig lite tveksam; den skadebenägen Martin Olsson (numera i Häcken) och Gustav Svensson som i sina senaste framträdanden visat att landslagstempot sprungit från honom.

Där hade jag hellre sett ännu en av de fräckt framryckande unga talangerna ute i Europa; Jesper Karlsson som i stort sett spelar helt ordinarie i AZ, toppklubb med chans till Champion Leagues-spel i nederländska Eredevisie. 

Det blir ett konstigt EM, ett vansinnigt roterande mellan spelorter, tolv länder inblandade och ingen vet vilka spratt den pågående pandemi kommer att spela medan EM pågår, från den 11 juni till den 11 juli. Visst kan Sverige ta sig vidare men likaväl hamna sist i gruppen utan att det behöver betyda ett praktfiasko. Spanien i Sevilla i den svenska premiären i Sevilla den 14 juni, Slovakien  i S:t Petersburg fyra dagar senare och allt kommer antagligen att avgöras mot Polen i den historiska ryska staden den 23 juni.

En härlig uppvärmning

Sverige har en trupp med en fotbollskunskap en bra bit över ett svenskt landslagssnitt genom åren och erfarenhet som duger. Det är många unga, fräcka spelare ute i Europa som är beredda att ta det sista avgörande steget till en etablerad och lång landslagskarriär. Alexander Isak, Mattias Svanberg, Jens Cajuste bland andra.

Som uppvärmning har vi fått se en ny sida också av allsvensk fotboll. Tror aldrig att vår inhemska förstaliga innehållit så mycket spännande fotbollsbegåvning som just nu. Ingenting som direkt avspeglas i landslaget. Visserligen finns det gott om gästspelare som helst vill imponera på egen hand för att agenterna skall kunna sälja dem vidare till ännu mera lukrativa ligor men det sprakar av teknik, snabbhet och målskott som hör hemma högt upp i fotbollens underhållningsindustri.

Matchen mellan Hammarby och Djurgården måste ha varit en av de bästa och mest underhållande på många år.