Men jag har ett mera näraliggande äventyr att bevaka; en ekoxe kom flygande som en drönare, slog sig ner i eken framför huset, kämpade ner en likvärdig motståndare med sina väldiga käkar och lägrade, allt enligt naturens förutsägelser, en villig liten hona i timmar. 

Han visste inte att det skall vara hans sista uppgift i livet; när han gjort sitt skall han dö. Det är som att slå Slovakien och Polen samma eftermiddag - och åka ur gruppen ändå. Men hör och häpna; Jag såg honom flyga några timmar efter belägringen. Han vägrar ge upp. Jag ser det som ett tecken. 

Fördelen med EM-bevakning på hemmaplan är att man inte behöver missa en match om man är ett maniskt fotbollsfan. Total överblick, lättare att bedöma och jämföra men så får man, förstås, också lära sig att stå ut med alla dessa experter som växer upp som svampar ur jorden, några (alltför få) giftiga, några ätliga men också ett antal smaklösa, onyttiga.

SvT vinner klart

Så här långt, efter två omgångar (lite drygt) spelade vinner Sveriges Television överlägset. Där har visserligen expertpanelen utökats - utan att förbättra produktionen - men till skillnad från i TV4 finns det en behaglig rymt, en skickligare uppbyggnad inför matchen som ökar känslan av delaktighet; jag står med där i spelargången, följer efter domaren ut till bollen, ser spelarnas anletsdrag, hör nationalsångerna och slipper alla de avbrott, tätt inpå avspark när laddningen är som störst, som TV4 inte lyckas avhålla sig ifrån.

Ja, ja, jag vet naturligtvis att TV4 är en reklamfinansierad kanal, jag har ingenting emot reklam, jag har jobbat på tidning i femtio år och vet hur man bör sköta balansen mellan annonserna och journalistiken. 

Men som ett hån mot sina tittare skickar TV4 iväg mycket för- och mellansnack till sin betalkanal och pillar in reklam så fort man ser en liten glipa. 

Man kan sköta reklamplaceringen mycket skickligare och med betydligt större känsla och respekt för sina tittare än vad TV4 gör.

Domaren behållningen

Och journalistiken? När det fruktansvärda hände med Christian Eriksen på Parken i Köpenhamn klädde kommentatorn Lasse Granquist om till arrangör, Uefa-representant, kung av Danmark eller borgmästare i Köpenhamn, eller bara till självutnämnd censor och etikprofessor och avbröt det journalistiska arbete som TV4 borde fortsätta göra. Journalister flyr inte när drama utspelar sig, de är på plats, de rapporterar, de följer de etiska reglerna, naturligtvis, men TV4 stängde ner.

André Pops leder skickligt - kanske lite väl mekaniskt emellanåt - SvT:s studio. Han är i särklass. Daniel Nannskog är alltid Daniel Nannskog - fast med vitare tänder - och när han blir engagerad och vågar vara kritisk fungerar han bra men det blir ibland tuggande självklarheter. 

Therese Strömberg ger mig mycket mer Hanna Marklund hos fyran, den forne elitdomaren Jonas Eriksson ger SvT en annorlunda och djupare dimension till många av fotbollens frågor.

Ola Toivonen har upplevelserna från spelarhåll att bidra med. Han har blivit bättre och bättre -  men som med alla spelare som har en färsk karriär bakom sig (ja, Toivonen är ju ännu aktiv i Malmö FF) sitter han på material som är för närgånget för att nå allmänheten. 

Man får inte riktigt den insyn man hoppas få. Kim Källström (4-an) biter sig också i tungan ibland men han är en av få f d spelare som med framgång bytt roll (och sida) i det internationella fotbollsdramat. 

Hasse Backe kan fotboll som inte många andra men det blir lite för mycket förnumstig f d tränarevokabulär och vi behöver inte bli informerade om när ett lag går över från 3- till 5-backslinje. Det syns. Det finns inga sådana statiska taktiska modeller. 

Ytterbackar eller yttrar eller flankspelare eller vad man nu kallar dem; ansvaret för korridorerna har de alla, de rör sig hela tiden, de är försvarare ibland, anfallare ibland. Vi ser det. Det skall vara så. Alla stela mallar faller så fort ett lag gör avspark.

Att hantera hemlängtan

Jag kan bli en smula trött på allt klagomål från dem som får läsa vidrigheter om sig själva på sociala medier. Det finns ett mycket enkelt sätt att undvika det: var inte där.   

Lite fånigt också av den journalist som undrade hur Victor Lindelöf upplevde att vara borta från sin familj. Vad skall han svara? Att han längtar hem naturligtvis. 

Men ett lag som längtar hem vinner inga matcher. Ett proffs - om han så är rockmusiker, operasångare eller fotbollsspelare - måste precis som alla andra i samhället - sjuksköterskor, busschaufförer och för den delen journalister på världsturné - sköta sitt jobb, i den mentala förberedelsen ingår att hantera sina roller som familjefar och fotbollsspelare med mångmiljonlöner. Visst, landslaget är inte jobbet, det är ett frivilligt åtagande, Fotbollförbundet är inte arbetsgivaren.

Jag minns så väl hur succén i USA 1994 grundlades när förbundskaptenen Tommy Svensson redan i april månad höll tal till spelarna och förklarade: ”Ni är så bra, vi kan gå långt, resan hem är inbokad dagern efter finalen, åk nu hem till era familjer och förbered dem på en lång sommar utan pappa.”

Jag vet inte hur Janne Andersson mentalt förberett det här landslaget och hur mycket han involverat familjerna men den gången var det ett landslag i full harmoni och med hemlängtan lagd på is som tog VM-brons.

En feg helgardering

Vem vinner EM? Många om budet.

Italien kan se spralligt piggt ut i anfallsspelet och kan gå långt.

Belgien går aldrig att räkna bort nu när de Bruyne återkommit.

Holland har ett lag som kan räcka om man inte hemfaller åt nonchalans.

England har med ett talangfullt lag visat mindre än jag trodde.

Spanien, nja, det är i alla fall en helt annan nivå nu på spansk landslagsfotboll än för tio år sedan.

Frankrike kan infria favoritskapet om M´bappe vill…

…och Tyskland har jag lärt mig att aldrig räkna bort.

Det var väl en ovanligt feg helgardering.