Så låt mig stanna i nuet: första omgångens mest imponerande spel svarande MFF för, första omgångens ”oj så fort det går vi trodde det var Superettan” tilldelas Degerfors som, om AIK varit ett bättre lag kunde åkt på en supersmäll på Friends.

Moderna innerbackar

Det som gör mig mest glad och lite förvånad - jag borde väl sett det tidigare men nu framstod det så klart med en hel omgång koncentrerad kring en helg; innerbackar av modern snitt, spelande, passningssäkra och med tydliga ledaregenskaper. 

Vi har saknat den här typen av innerbackar som vågar spela offensivt, inte nödvändigtvis med egna löpningar men genom att skära bollen rakt igenom fiendens första försvarslinje, ända upp på forwards. 

Det är här den modern fotbollen utvecklas allra mest. Att erövra mark med en enda passning, att ha tankeinstrumenten inriktade framåt. Vi har alltför många spelare (även internationellt) som skyddar sig själva med enkla sidledspassningar, som skickar tillbaka bollar från närheten av straffområdet och till egen backlinje och tvingas erövra samma ytor gång på gång. Det är ineffektivt och kraftödande och med onödig tidsspillan. I krig hade det betytt självmord.

Johansson visar vägen

Andreas Johansson i Halmstad är 39 år. Han ser ut som som 39 år. Men han uppför sig på planen som en 25-åring. Han var Allsvenskans nyttigaste spelare under flera år i Norrköping, en innerback som styrde och ställde, som dirigerade med armar och munläder, som skar sönder motståndarnas försvarsnät i strimlor med en knivskarp passning och som hotade på alla fasta situationer med sitt huvudspel. Han är av förklarliga skäl inte lika snabb som förr men klokare än de flesta andra och bara att se hans lysande, glada ansikte inför återkomsten till Allsvenskan med hans kära Halmstad BK kändes som ett ljus i coronamörkret. En spelare med unika egenskaper för en allsvensk innerback. I varje fall fram till nu.

Om det är han som stått modell och förebild eller om blickarna riktats mot Liverpools just nu rehabiliterande världsstjärna Virgil van Dijk spelar egentligen ingen roll, men ingen som följer internationell fotboll har kunnat undgå den nederländska landskaptenens totala överlägsenhet både i sitt spel och hela sin apparition. I den allsvenska premiäromgången hittade jag i alla fall tre andra intressanta innerbackar med de moderna, offensiva egenskaperna. 

Naivt Degerforsspel

Oliver Ekroth har hunnit bli 29 och har smugit under min radar men i allsvensk belysning var hans ledarförmåga och passningsskicklighet lika påtaglig som hans lag Degerfors temposvaga och naiva spel. 

Jag hade väntat mig så oerhört mycket mera av ett lag som anses besitta nästan samma spelmässiga egenskaper Östersund när laget kom upp och chockade hela fotbolls-Sverige. 

Möjligen finns det där men matcherna i allsvenskan spelas inte i ultrarapid och en nykomling som premiärspelar på Friends måste vara mera beräknande, primitivt och enkelt i sitt tänkande istället för att försöka blända med grannlåt. Här måste Degerfors tänka om annars bär det rakt ner i källarn.

Hjalmar Ekdahl, 22,  i Djurgården har jag nämnt tidigare, han fortsatte sitt fina spel i premiären mot Elfsborg och han har också den där härliga blicken högt och framåt, han vågar attackera, visa upp sig, ta ansvaret och inte bara skydda sig själv med sidledspassningar. En oerhört intressant spelare.

Joseph Okumo, 23, i Elfsborg är ännu en i samma kategori, stor och kraftfull, det blir slarvfel ibland i bollhanteringen men också hos honom finns det där modet och viljan att göra lite mera än att bara hålla bollen i rörelse och aldrig göra bort sig.

Ser vi en utveckling här och inom ramen för bibehållen taktiskt precision så kan något spännande hända. Halmstads come back med segern mot topptippade Häcken var omgångens taktiska triumf med evigt unge Andreas Johansson som centralgestalt.

MFF-Hammarby bäst

Bästa matchen? Tveklöst Malmö mot Hammarby. Har haft mina dubier inför MFF:s möjligheter att återupprepa fjolårsguldet efter en mer än skral vår med tydlig nonchalans och ointresse hos flera nyckelspelare. Får nog tänka om. Malmö har det och nye kroaten Antonio Colak kan till och med blir en ”bättre Rosenberg” än det Isaak Kiese-Thelin försökte bli. Och på tal om innerbackar; Malmö har ju den unge och omsusade (”säljs för 80 miljoner till sommaren”) av dem alla, Anel Ahmedhodzic, men jag ser ännu en del brister i honom, inte minst i offensiven) så vi får väl se. En jättetalang är han utan tvekan.

Djurgården är absolut en guldkandidat. Bortaseger mot ett intressant Elfsborg kommer inte många lag att få uppleva.

Är spänd på Henrik Rydströms återkomst till Kalmar. Han fick sprätt på Sirius, han tänker i samma banor med sina kalmariter och det borde gett segern mot bottentippade Östersund men det blir väl Kalmars dilemma i år också; en riktigt tung, kompromisslös toppforward saknas i i bygget.

Jag har tillgång till all fantastiskt fotboll i Champions League men det kan inte hjälpas; det är med en viss känsla man följer vår spännande allsvenska.