Tolv europeiska storklubbar som kan bli tjugo och som lägger beslag på de bästa spelarna, de flesta miljarderna och - det hoppas de väl - det största intresset. De måste stoppas till varje pris.

Fotbollen är ingen direktörsbridge som spelas i stängda rum. Fotbollen är bara en gräsmamma, en boll, 22 spelare och ingenting mera om inte folket är med. En författare är ingenting utan sina läsare, en film eller en teater är meningslöst att skapa om de allra flesta stängs ute, om den blir en återupprepad exklusivitet för några få, i en trång krets där alla till slut äter upp varandra. Det blir som Flugornas Herre.

Det är både cyniskt, fegt och smaklöst att de tolv klubbarna med Real Madrids president Florentino Perez i spetsen går ut med beskedet just nu att det tolv klubbarna - Milan, Arsenal, Atletico Madrid, Chelsea, Barcelona, Inter, Juventus, Liverpool, Manchester United, Manchester City, Real Madrid och Tottenham - tänker bilda eget, en fri elitliga utanför fotbollens traditionella gemenskap. 

De utnyttjar helt enkelt det tillstånd som råder i världen till följd av covid-19. Det passade dem som handen i handsken att ge världen detta drastiska besked när de slapp se sina fans i ögonen. Läktarna gapar tomma på de stora, fantastiska arenabyggena runt om i Europa. 

Pengar till gräsrötterna

Vad hade hänt om det suttit mellan 50 000- 100 000 där inför lagens nästa match? Vilda protester? Naturligtvis. Demonstrativ utmarsch? Mycket möjligt. Så många miljoner som nu känner sig svikna därför att en liten adelsklubb vill skapa sin egen lekstuga där inte vem som helst är välkommen. Man bryter med, krossar hela idrottens idé att det skall finnas en trappa, för spelare och klubbar att klättra på - ända upp till sjunde himlen.

Även om beskedet kommer som en chock kan ingen vara helt tagen på sängen. Den s k G 14-gruppen, sedermera utökad till sexton klubbar,  bildades redan 2000 med ambitionen att bryta sig ur den europeiska gemenskapen och bilda en egen liga utan nedflyttning eller möjlighet till uppflyttning. 

Den svenske UEFA-presidenten Lennart Johansson, som jag hade mycket goda kontakter med, berättade en gång vid ett möte vi hade i Paris inför VM 1998 om de här planerna som det då viskades om och som oroade honom mycket. 

Han ville hålla ihop Europa, ha ett solidariskt seriesystem som dränerade ner pengar också till gräsrötterna. Inte att ett fåtal redan rika klubbar - eller i varje fall slösaktiga - tog allt. ”För mig är det en orimlig tanke att en självutnämnd fotbollsadel härskar och styr över UEFA:s 228 000 klubbar.” Johansson vägrade förhandla med utbrytarna och G14 upplöstes så småningom.

Uppslitande skilsmässa

Nu är det alltså igång igen och det är rent skrattretande när grundaren Florentino Perez motiverar tilltaget med att de här klubbarna tillsammans har förluster på 50 miljarder och att de alltså nu, i ett helt omvänt Robin Hood-projekt tänker sno från arbetarklassen och ge ännu mera till adeln att förstöra.

Är det någon sund fotbollsekonom som tror att de 3,5 miljarder i startpengar som varje klubb får dela påoch de ökade TV-pengar som de nu hoppas få in kommer att göra de här klubbarna lönsamma? De kommer att slåss ännu mera intensivt om de bästa spelarna, betala ännu högre fantasibelopp för ett fåtal spelare och ingenting av detta kommer, som de också påstår, att gynna eller lyfta fotbollen.

Detta är ingenting annat än en uppslitande skilsmässa som kanske rent av på längre sikt kan bli ett hot mot landslagsfotbollen. Just nu hotar hotar Uefa med att de spelare som deltar i Super League inte kommer att få spela i EM och VM för sina landslag. 

Det finns en annan aspekt på saken; klubbarna kan med den makt de skaffar sig helt enkelt förbjuda sina spelarna att vara med i landslagen. 

Som Bagdad-Bob

Så vad kan göras?

Mycket. En förutsättning för att stoppa projektet är förstås att Fifa och Uefa helt enkelt ignorerar det och förklarar klubbarna och deras spelare som persona non grata.

Fansen, som känner sig svikna, kan protestera, demonstrera och vägra gå på matcherna även när pandemin är över.

Spelarna kan inte vägra eftersom de är rädda om sina jobb men de som inte platsar i lagen längre kan frysas ut och inte välkomnas i klubbarna utanför de tolv (eller 20, vi vet inte).

TV-bolagen skulle kunna vägra och om de inte bara tänker kortsiktigt borde de fundera en gång extra över hur klokt det är att köpa och sända matcher som den reklamkonsumerande publiken vägrar att se.

”Vi gör detta för att rädda fotbollen”, säger den (eventuellt) nya ligan skapare, Florentino Perez:

Det kan vara det dummaste man hört sedan Bagdad Bob, Iraks informationsminister, som vägrade inse faran för landet och Sadam Hussein trots att det brakade och small runt fötterna på honom.

Rädda fotbollen - åt vem?

Gemensamt regelverk

De stora klubbarna ute i Europa är minst lika ekonomiskt dopade som världens börser just nu, de har trots gigantiska pengar från världens rikaste länder inte lyckats sköta sin ekonomi, förköpt sig på överbetalda spelare. 

De har med all tydlighet visat att de inte klarat av att göra sina företag lönsamma med hjälp av världens bästa medarbetare och underhållning i världsklass. Ingenting säger att de kommer att lösa detta bättre med ännu mera pengar att leka med.

Och utan att omfattas av ett gemensamt internationellt regelverk; vem skall kontrollera att de här klubbarna sköter rekrytering, ekonomi, dopingkontroller, miljötänkande när de skall operera som solitärer i ett eget solsystem.

Nej, Uefa och Fifa har verkligen inte varit några lysande exempel eller presenterat något ledarskap att beundra under senare år. Men det är ändå på deras sida, fotbollens och folkets, man måste ställa sig och hoppas att det här galna projektet helt enkelt bestämt avvisas av en fotbollsvärld som inte vill bli rånad och våldtagen av män med makt som tror att de kan göra som de vill.