Italien spelade invigningsmatchen den 11 juni mot Turkiet och charmade oss med en ruskigt snabb attackfotboll, ett unisont lagarbete och ett starkt försvar. Imponerande, effektivt och underhållande. 3-0.

Italiens mästerskap

Laget vann sina tre gruppspelsmatcher, slog Österrike med 2-1 i åttondelen, Belgien med 2-1 i kvarten och och så straffsegrar i semi (Spanien) och finalen. Det brukar se ut så där. Friskare och målrikare i början, lite avmattande på slutet men ändå ett lag i full vigör.

Från turneringens första match till den sista - det var Italien som regerade. Och England har fortfarande inte vunnit sedan 1066 - förresten de vann inte Slaget vid Hastings heller.

Men den där VM-pokalen (då hette den Coupe Jules Rimet efter instiftaren) från 1966 är alltjämt ensam på hedersplatsen i det engelska förbundets prisskåp.

Fotbollen hittar inte hem

Det här är ju Englands Gyllene Generation, det var nu fotbollen skulle komma hem enligt en löjlig engelsk slogan. Precis som att fotbollens hela väsen är någonting som ägs av engelsmännen och bara lånas ut till övriga lite då och då. 

Ingenting kan  vara mer fel och supportrar och s k experter får fortsätta att överskatta sina landslag.

Det hade väl annars varit logiskt om England vunnit just detta år då Premier League höjt sin status till Europas mest sevärda liga, när två engelska lag spelade Champions League-final och hade ett lag i Europa League-finalen. ”Det är nu England skall vinna”, sa Sven Göran Eriksson i sitt sommarprogram dagen innan, andra menar att Gareth Southgates skapelse skall blomma med full kraft först till VM 2022.

Sven Göran Eriksson har erfarenheter av både italienska och engelsk fotboll, mästare i Italien med Lazio, förbundskapten för England där han tog landet till mästerskapen. Där kunde han blivit Sir Sven men inte heller han lyckades brytas den där onda trenden sedan 1966. 

Ett nytt Italien

Men det finns anledning att i fotbollens förändring genom åren påminna om de tydliga stråk av den fotboll (ursprungligen Bob Houghtons och Roy Hodgsons) som Sven Göran anammade från sin mentor Tord Grip och förde vidare ut i Europa: Benfica, Sampdoria, Roma, Lazio etc. Stilen har slipats och förfinats under åren men det vi ser nu - hos de nykorade italienska Europamästarna inte minst - är en helt annan fotbollen än den som en gång gjorde Italien känt.

Då var de världsmästare i lågt försvarsspel, elaka män byggde taggtrådsstaket med hjälp av fötter, knän och armbågar och ingen jävel släpptes över bron. Då kunde forwards lunka omkring och vänta på att bollarna kom (”jag skulle spara på krafterna, var förbjuden att gå ner på egen planhalva”, berättade Gunnar Nordahl för mig en gång), nu får de minsann stressa motståndarnas speluppbyggnad, löpa sina pliktmeter och hjälpa till där det behövs.

Den gamle storspelaren Roberto Manchini med en stab av andra gamla stjärnort har gett nytt liv åt italiensk landslagsfotboll  och i den här turneringen är det Italien som spelat den mest kreativa och attackerande anfallsfotbollen.

Allting avtar vanligtvis under en lång turnering, så också Italiens sprudlande energi, men den här finalen hade både energi och vitalitet, den var så intensiv att min domarfavorit Kuipers såg svettig ut i pannan när kameran kröp nära. Det var inga märkbart trötta finallag, det var vitalitet och känslor och tuffa men ärliga tag från början till slut. 

Riskminimering

Men, som alltför ofta; till slut är det riskminimeringen som tar över, ingen vågar riktigt träda fram och chansa, fler och fler överlåter åt någon annan att ta nästa drag och utmynnar alltid i att lagen sätter sin tro till den nyckfulla straffläggningen där allt ställs på sin spets.

Där ingen kan gömma sig i mängden, där det krävs mod, lugn, beslutsamhet och - erfarenhet. Och riskerna som störst. Det är dumt att sätta sig i ett läge där man skulle kunna få stryk av ett division  fem lag. Straffläggning är som golf. En lyckosam dag kan jag också slå hole in one, alltså det ultimata, bättre golf går inte att spela. Ett hål, ett slag. 

Engelsmännen hade överlåtit (eller tvingats därtill) andra halvlek åt Italien och det är ändå lite förvånande att så kvalificerade tränare inte har några desperata lösningar att pröva när matcherna närmar sig sitt slut och skall avgöras. Det är idiotiskt att förlita sig på straffarna.

Och man kan ju undra hur den gamle straffmissaren Gareth Southgate tänkte när han skickade fram 19-årige Saka (kom till EM som mästerskapsdebutant med blott fyra landskamper) och 21-årige Sancho att slå de sista straffarna när England var nere i brygga efter att också Rushford missat. Svaga straffar men två räddningar av Milans Donnarumma som blev kvällens italienske hjälte på Wembley.

Hur tänkte Southgate?

Spännande, dramatiskt, underhållande för oss men alltför nervpirrande och ödesmättad för dem som skall utföra uppdraget. Det borde mana till eftertanke och England borde kunnat mera under matchens gång för att ge sig själva chansen att vinna.

Men Italien förtjänar guldet och kanske allra mest den underbare kaptenen och pådrivaren Giorgio Chellini, 37 år nästa månad, en av världens absolut bästa försvarsspelare under det senaste decenniet som nu gjorde sin sista landskamp. Han tackade för sig för fyra år sedan men ångrade sig efter ett halvår, 2019 drog han av ett korsband men inte ens det knäckte honom.

Nu har han varit lika bra som alltid, obändig i försvaret, klok och kvicktänkt i spelet, rolig, busig, leende och äkta i hela sin spirituella inställning till det allvarligaste som finns - fotboll i Italien. 

Totalt sett är det Italien som spelat den bästa fotbollen under hela turneringen. Nederländerna, Tyskland, Portugal och storfavoriten Frankrike åkte ut i åttondelen, en annan favorit, Belgien, i kvarten.

Det blev ett annorlunda, galet, orättvist, riskabelt EM som egentligen inte borde spelats alls. Men jag har följt varenda spark och roligt har det varit i min lilla torparbubbla.

Nu hotar UEFA med att utöka turneringen till 32 lag. De galna idéerna tycks aldrig ta slut i det europeiska fotbollshögkvarteret.