Vi avskaffar kungariket helt enkelt. Vi har ju haft både Oscar den förste och Oscar den andre men Oscar den tredje, nej det gick nu inte. Det är drottningar som gäller, precis som i bisamhället.

Kunde gjort ett försök

Jag har väl sällan sett någonting dummare än att försöka utmana de norska favoriterna som Oskar Svensson försökte sig på i VM-sprinten i Obertsdorf. Visst nu mötte han äntligen de bästa norrmännen och naturligtvis var hans möjligheter små att upprepa sina världscupssegrar också på ett VM.

Men han kunde väl ändå ha gjort ett ärligt försök - också norrmän kan ju snubbla i uppförshoppandet och stå på öronen. Men hur kunde han - och alla i ledningen -  inbilla sig att det skulle kunna gå att staka uppför i tre backar när norrmännen springer som galningar, det var bara huvudlöst, nästan lite tragiskt.

Så mycket bättre glid att man susar ifatt hundra meter på ovallade skidor; nej, det var bara korkat. Man behöver inte ens ha hållit i en vallaburk - fast det har jag - för att inse att i den här typen av lopp, i en sprintbana och i ett klibbigt före var det chanslöst.

Att kalla det en chansning är bara fånigt, det väcker rent av ett löjets skimmer och säger tyvärr en del om svensk herrskidåkning idag. Den famlar i dunklet. Gunde Svan, som var en innovatör på sin tid, skulle aldrig kommit på tanken. Det var lika chanslöst som att försöka åka på en mountain-bike i Tour de France.

Så visst kan väl rubriken vara berättigad. Vi har inga skidkungar längre. Kriterierna har väl varit lite varierande, på 40- och 50-talet kunde man vinna nio Vasalopp som Mora-Nisse och därmed få kungliga privilegier. Han hade visserligen också vunnit ett OS-guld på femmilen 1948 men det var ju ett OS i spillrorna efter andra världskriget.

Sixten - ensam på tronen

Sixten Jernberg, mas även han, Lima, ensam regent som tog fyra OS-guld, fyra VM-guld. En äkta skidkung kan inte bara ha nationella ambitioner, att vara högst i riket, ha en egen tron och allt, han skall också, likt de gamla erövrarkungarna ge sig i väg utomlands och vinna stort, VM och OS. Det är där skidkungar kröns. Och helst skall man vinna femmilen och gärna krydda med en Vasaloppsvinst.

Sixten fick så småningom sällskap av Assar Rönnlund och inte sällan genom åren har vi haft dubbelkommando på regentposten.

Sven Åke Lundbäck och Thomas Magnusson regerade tillsammans. Lundbäck började i Sapporo 1972 med en sensationsseger, två år senare var det Magnussons tur med segern i tremilen i Falun på de alldeles nya plastskidorna som över en dag konkurrerade ut träskidorna. I Lahtis 1978 vann Lundbäck femmilen och Magnusson knäckte allt motstånd på tredjesträckan i stafetten.

Nästa par på tronen var Thomas Wassberg och Gunde Svan. Personligheter på olika vis, helt olika i temperamentet, med olika vägval till framgång men genom historien sett det bästa par vi haft. Wassberg vann fyra OS-guld och tre VM-guld, Gunde Svan, som väl får hållas som den bäste genom tiderna, tog fyra OS-guld och sju VM-guld. Kronprinsen Torgny Mogren var delvis samtida och vann ett par VM-guld han också, snuddade vid kungamanteln också han.

Vad är det som går fel?

Per Elofsson var en säregen talang och vann några VM-guld men knäcktes över överträning och en dopad Johan Muelegg i Salt Lake City  och fick aldrig någon kungakrona men det  senaste paret, Marcus Hellner och Johan  Olsson, delade också på gracerna. Tunga titlar, speciella i sin utstrålning.

Men sedan…?

Vart har skidkungarna tagit vägen. Vad är det som går fel? Saknas talanger, är de svåra att hitta, finns inte lusten och ambitionen hos det unga manliga släktet? Hur länge skall vi se en stackars Calle Halvarsson stå som en ledsen hund och försöka förklara - fast det sällan går - varför det inte gick idag heller? Var finns återväxten. Om nu bekvämlighet; det finns inga sprinttalanger heller.

Hur står det till på skidgymnasierna?

Det hade varit intressant att se någon studie i ämnet, någon förklaring till varför Sverige  nu är ett vinterland styrt av drottningar. Och visat; det går ju precis lika bra det.

Sundlings uppvisning

Det är till detta hov av ambitiösa och färgstarka kvinnor som vi skall sätta vårt hopp när VM på skidor nu avlöser alpinisterna och skidskyttarna, de senare med rekordskörd av VM-medaljer med en betydligt jämnare fördelning mellan könen. Det är kanske lite roligare att åka skidor när man får klämma iväg några skott mellan varven, det är ju i varje fall varit en gammal manlig böjelse sedan urminnes tider. 

Jonna Sundling, ännu en av dess unga (26) skidtjejer att känna med och bli glad åt. Alla trodde på den vidunderliga Linn Svahn, storfavorit, så imponerande i allt hon gjort, men om det nu var skidorna efter men efter en axelskada som gjorde det; i VM upptakten i snösörjan i tyska Oberstdorf var hon chanslös att ens ta sig till final. Trist för henne men så kul för solskenet Jonna att få lysa under munskyddet efter e fullkomligt fenomenal uppvisning i alla sina lopp. Finalen rena utklassningen. Och med den otur hon tidigare haft var det sannerligen välförtjänt.

Ingen blir kung eller ens drottning på att vara bara sprintspecialist. Av skidornas regenter krävs mer. Men som TV-mässig idrottsunderhållning tar vi med glädje emot denna relativt unga specialitet som de gamla skidkungarna fnyste åt. Och så glada de skall vara på Rossignol som inför den här säsongen försåg henne med nya skidor och specialdesignade skor. Hoppas de betalade ohemula mycket och att en rejäl bonus löstes ut efter guldet.

VM på skidor är en märkestävling också och skidorna en av de största materialsporterna.