Jag gissar att flera hundra av världens bästa ishockeyspelare inte alls var närvarande. Kalkonvarning lång väg.

I studion satt fyra utan tvekan ishockeykunniga kommentatorer. Marie Lehman hade, som vanligt Mikael Rehnberg på sin högra sida, ”igenkommande till att döma, levande och döda”, nu hade tillkommit Roger Rönnberg, som väl inget hellre vill bli än förbundskapten för dessa Kronor, därför inte lämplig, och tjejen som vi lärde känna under namnet Kim Martin, en fenomenal hockeymålvakt på herrnivå. 

Inte nog med det, Chris Härenstam kommenterade matchen med experten Jonas Andersson vid sin sida, och som om inte det var mer än nog; någonstans på en stol i Riga satt f d damkronan Maria Roth och, ja, vad var det egentligen hon ville säga och varför satt hon där?

Onödig överinformation

Hon talade till frysta sekvenser av den rafflande matchen mot Ryssland, en riktigt underhållande tillställning och en mycket bra match av Tre Kronor. Ett totalt meningslöst inslag. Att frysa bilder från en ishockeymatch i flygande fläng och kommentera, ”titta, där står tre spelare och bevakar samma motståndare”, är en mycket förrädisk syssla för i nästa sekvens är de kanske bara två, i momentet innan var de möjligen fyra. Det går blixtsnabbt i ishockey, frysta sekvenser säger ingenting om verkligheten. Hela scenen förändrad på bara en sekund.

Sju medarbetare för att kommentera en hockeymatch. Inte nog med att det kostar skattepengar, det är också, rent journalistiskt fullkomligt obegripligt och feltänkt.

Vi behöver inte denna överinformation, denna djupgående analysering och dissekering av allt som rör sig på en hockeyrink. Melodifestivalen klarade Edward af Silén och Christer Björkman alldeles utmärkt. 

Det är som om man glömmer bort att tittarna ser allt, har egna funderingar och synpunkter; vi behöver inte få veta vad som eventuellt kommer att hända, vi behöver inte sju personers synpunkter på vad som var rätt och vad som gick fel.

Skrivna på näsan

Ishockey är, till att börja med, en mycket liten idrott sett i ett internationellt perspektiv. Mycket mindre än handboll och basket och volleyboll. Och med dessa upprepningar av ”VM” vartenda år och utan harmonisering med den amerikansk/kanadensiska proffsligan blir det urvattnat. 

Det är ju inte första gången som man sätter alltför stor tro till att utslitna NHL-spelare skall komma med all den energi som krävs för att höja nivån över normal inhemsk hockeystandard.

De inledande debaclen i gruppspelet visar med all önskvärd tydlighet på en trupp som inte alls var förberedd eller samspelt, det var underskattning och halvfart och det var där som Tre Kronor fiaskostämplade sig själva.

Jag har skrivit tidigare om hur feltänkt och övervärderat detta evenemang är när det totalt får slå sönder hela Sveriges Televisions meny. Det vittnar om att den journalististiska värderingen saknas, att ishockeyn totalt dränerat omdömet hos dem som bestämmer vad tittarna skall erbjudas. Inte är det med ishockeymatcher på B-nivå och totalt utan svenskt intresse. 

En sjuka att bota

Det finns en övertro på tittarnas intresse för teknikaliteter och taktiskt finlir. De flesta av oss har både syn och hörsel i behåll, vi vill inte bli skrivna på näsan och vi behöver inte sju guider för att ta oss igenom en ishockeymatch. 

Men det har blivit som en sjuka - inte bara hos SvT skall sägas - att mediatrupperna blivit allt större, en följd, naturligtvis, av att man känner sig tvingade att leva upp till någon sorts jämställdhetsnorm. 

Att vi behöver både ett kvinnligt och ett manligt perspektiv på varenda icingpuck. Mig är det fullkomligt egalt om det är en man eller en kvinna som ger sina synpunkter. Ge oss bara en lots att lita på, en insatt, vältalig, modig, ej insyltad expert och ge honom eller henne utrymme och chansen att verkligen få ge av sitt rika kunnande.

Denna sjuka - som också de flesta debattprogram i SvT lider av; att allt blir bättre ju flera som uttalar sig - måste botas med det snaraste. Många fotbollssändningar, Allsvenskan och Champions League, skulle vinna på åtstramning på personalsidan.

Nu är Tre Kronor borta. Nu kan SvT göra paus till semifinaler och final och ge oss lite vettig underhållning med substans. Därefter en rejäl analys, därpå en chef med pondus att välja och dra ner kraftigt på den helt omotiverade överrepresentationen av kommentatorer och experter.