Det är Malmö FF, storfavoriterna i allas ögon utom mina, jag skriver om. Jag har sett så många matcher som det varit fysiskt möjligt att se av Allsvenskans två första omgångar: inget lag har spelat sämre än MFF den halvleken,

Vad har hänt med MFF?

Det är Malmö FF, storfavoriterna i allas ögon utom mina, jag skriver om. Jag har sett så många matcher som det varit fysiskt möjligt att se av Allsvenskans två första omgångar: inget lag har spelat sämre än MFF den halvleken.

Jag vet inte vad som skett, jag har inte den akademiska utbildningen för att avläsa vad som händer med detta lag som kan sköta sig mer än anständigt mot högklassigt internationellt motstånd men kort därefter snubbla omkring på låg Superettan-nivå. Ständiga missförstånd, felpassningar och galna beslut.

Övertron på Rosenberg

Vad gjorde Chelsea-matcherna med Malmö FF?

Modlöst, kantigt och oinspirerat spel i tre cupmatcher under våren, ett anfallsspel i totalt sönderfall mot Häcken och så 3-1-förlusten i Sundsvall.

Och kanske det märkligaste av allt; de flesta lag jag sett har ett bättre, kvickare och direktare passningsspel.

Är det den gamla, ingrodda föreställningen om att hata konstgräs som gjort att laget helt enkelt halkat efter i den tekniska utvecklingen.

Vet inte. Det kan ju låta larvigt. Men det jag sett är räddhågade backar som inte vågar lappa över och gå till attack, innermittfältare som Anders Christiansen och Fouad Bachirou som trippar runt på mittfältet utan aggressivitet eller attack och forwards som, ja, precis som hela klubben, tycks tro att Markus Rosenberg skall återuppstå, tio år yngre och frälsa laget.

Märkligt av Rössler

Och det kanske märkligaste av allt; hyllade tränaren Uwe Rössler satte, när laget skulle gå för seger mot Häcken på slutet, in den loje, släpiga Carlos Strandberg (som dessutom skulle lämna för Örebro) som verkar måttligt intresserad och aldrig går 100 procent, och tog ut truppens i särklass bästa forward, Marcus Antonsson. I matchen efter mot Sundsvall fanns Antonsson inte ens i startuppställningen. Obegripligt. Nu sätts hoppet till återvändarna Jo Inge Berget och Guillermo Molins, ännu matchotränade. Roman Gall är en jättetalang men tror att han skall avgöra alla matcher själv. 

MFF är ett tungt lag, spelet bygger på fysik och löpstyrka och kraft mera än på bländande teknik. Det kan vilseleda och ge fördel i ett tidigt skede för de naturligt ”lirande” lagen. 

Jag utgår ifrån att klubbarna placerade 10-13 efter två omgångar - Hammarby, AIK, MFF och Norrköping - kommer att röra sig i gemensam riktning uppåt efter hand.

En skog av talanger

Det har räckt med två omgångar för att bekräfta min profetia i min krönika inför den allsvenska starten; aldrig har vi sett så hög teknisk talang och spelskicklighet hos så många unga spelare - under tjugo - i Allsvenskan inför en premiär. Angenämt att se Benjamin Nygren i Göteborg, Dick Lahne i AIK, Max Svensson i Helsingborg, Daleko Irandust i Häcken, Nils Fröling med flera i Kalmar, Sead Haksabanovic i Norrköping för att nämna några.

Men spelaren som imponerat mest på mig efter två omgångar; 25-årige Hammarbybacken (högerbreddaren) Simon Sandberg med speluppfattning, rörelseschema och en passningsfot i landslagsklass. 

Målvakt i spännande utveckling: Lucas Hägg-Johansson i Kalmar FF.

När Andreas Alm nu också präntat in försvarsspelets element i Häcken finns det all anledning för alla klubbar att frukta Göteborgs bästa lag.

IFK Norrköping fick fart på spelet efter den tröga starten i Helsingborg  och matchen på Östgötaporten Arena (0-0 mot AIK) är den bästa hittills i Allsvenskan. Energiskt, eldfängt, tufft. Ju längre Allsvenskan tuggar på kommer man i Norrköping (och för all del i övriga fotbolls-Sverige) inse vilken exceptionell tillgång Andreas Johansson var i Norrköpings backlinje, med sin Beckenbauerska förmåga att slå ut ett helt mittfält med en enda passning. Och vilken härlig deja vu - om än inte fulländad - när unge Simon Thern perfekt serverade Jordan Larsson som (också perfekt) nickstyrde bollen strax över. Precis som papporna Jonas och Henrik en gång kom bra överens.

Eldfängda böjelser

GIF Sundsvalls Östersundsinspirerade fotboll fortsätter i rätt riktning och ger ännu ett bevis för konstgräsbejakarnas rappa teknik och finmotorik. Och Linus Hallenius ser, som 30-åring, varmt ombonad i sin hemmamiljö, rapp och pigg ut som en 20-åring.

Östersund följer sitt spelmönster med direkta, snabba passningar men har tappat lite av flytet och udden - av förklarliga skäl. Blir ändå ett hot för alla lag.

Gillade matchen Hammarby-Kalmar, båda lagen Nanne Bergstrand-formade, och Hammarby borde bli ett topp-fem-lag med sitt spelarmaterial. 

Läste på Svenska Fotbollförbundets sajt en krönika inför Allsvenskan av min gamle vän och kollega Stefan Thylin. Skönt att läsa hans slutrader, en kommentar till ett dåraktigt uttalande av nye AIK-ordföranden Robert Flack i DN: ” Bengaler är alltid stämningshöjande.” Nej, skriver Thylin, ”bengaler är stämningssänkande. Alltid.”

Bra att vi är flera som försöker hålla tillbaka bengalningarnas eldfängda böjelser.