Rik i Sverige, en fattiglapp ute i den stora världen.

Men nu tänker i alla fall MFF - vilket jag har efterlyst länge - spänna musklerna, bli återhållsammare i spelarförsäljningar och - när försäljning blir oundviklig - ta betydligt bättre betalt för sina spelare. Slut på realisationen som pågått alltför länge.

Harry Maquire, för den som inte vet, är en tuff innerback som i somras såldes av Leicester till Manchester United för 934 miljoner kronor. Han är nu innerbackspartner till svenske Victor Nilsson-Lindelöf. 

Det är inte bara en närmast osmaklig värdering av en människa (som råkar vara fotbollsspelare), det är också ett mått på den galopperande inflation som drabbat den europeiska toppfotbollen sedan ryska oligarker, oljeshejker och arabiska kungligheter gått in i branschen. Inte för att de är särskilt fotbollsintresserade, kanske, inte för att tjäna pengar utan mera för att på ett spektakulärt och iögonenfallande sätt köpa sig makt, positioner och ökad berömmelse. Vem har störst bil i sandlådan?

En ny tingens ordning

Överlämnandet av klubbarna från folket till de snuskigt rika har särskilt i England skapat mycken vånda och debatt under senaste decennierna men det läktarna berättar vid en okulär besiktning, det publiksiffrorna bevisar är, att en allmänt ökad levnadsstandard i de stora fotbollsländerna har lett till acceptans av den nya tingens ordning, både ideologiskt och ekonomiskt.

Det är Premier League som leder Ligornas Liga; den som berättar var de stora pengarna finns. TV-kontraktet som omfattar tiden 2019-2022 ger Premier League en sammanlagd inkomst på 108 miljarder (!) i kronor räknat.

Det är främst TV-rättigheterna som gett klubbarna i Premier League överlägsna möjligheter att köpa dyrt och mycket och hålla spelartrupper som kostar betydligt mera än hela Allsvenskan.

Inte minst är det utländska aktörer som köper sändningsrätter för att visa matcherna i andra länder, t ex Sverige, som ökat på det samlade fotbollskapitalet i engelsk fotboll.

Solidarisk fördelning

Jag har skrivit det förr - och pengarna är naturligtvis en av förklaringarna; ingen europeisk liga är så kvalitetsmässigt jämn som Premier League, ingen liga erbjuder så tufft motstånd för topplagen också på seriens undre halva som den engelska förstaligan. En del av förklaringen - inte så liten heller - är den mera solidariska fördelningspolitik som råder. I t ex Spanien har Barcelona och Real Madrid plockat åt sig lejonparten av den gemensamma kakan, i England har pengarna fördelats så att man idag kan ståta med flera konkurrenskraftiga - både ekonomiskt och sportsligt - klubbar än någon annan stans.

Sedan är det en annan historia att i det långa loppet är det ändå vanligtvis Liverpool, Chelsea, Arsenal, Manchesterklubbarna United och City samt Tottenham som dominerar. 

Det är ingen tillfällighet att de engelska klubbarna på senare tid kommit att bryta den spanska dominansen i det internationella cupspelet.

I denna kontext skall Sveriges starkaste klubb, Malmö FF, diskuteras med full respekt men med total distans till verkligheten. Om MFF nu kan passera också det fjärde hindret på vägen till gruppspelet i Europa League genom seger i dubbelmötet mot israeliska Bnei Yehuda stärker man ytterligare den klubbkassa som fick en rejäl påfyllning från det europeiska överflödet i och med två raka gruppspel i i Champions League. Efter 3-0 på hemmaplan har MFF ett ypperligt utgångsläge för ännu ett europeiskt gruppspel och de som kan räkna TV-pengar, Fifa-bonusar, koefficienter och underliga rankingfavörer har räknat ut att 65 miljoner ramlar in i MFF-kassan om returen nästan vecka slutar lyckligt. För den summan kan man möjligen köpa Maquires högerarm men den har man ju å andra sidan ingen glädje av.

MFF-ordförande Anders Pålsson säger att oavsett utgången och miljonernas antal betyder det inte några större utsvävningar eller spektakulära spelarköp.

Korrigerad policy

Däremot tänker klubben korrigera sin policy och bjuda hårdare motstånd när klubbar och agenter kommer med sina erbjudanden.

— Vi kommer att fortsätta sälja spelare men vi kommer att ta bättre betalt, säger Anders Pålsson i en intervju i Sydsvenskan.

Redan har man sett en riktningsförändring i klubbens sätt att hantera sin omvärld. I år har klubben i kraft av sin överlägsna ekonomiska ställning i svensk fotboll visat kraftigare muskler och gjort hårdare motstånd för att få kontinuitet i spelartruppen. Återhållsamhet med försäljning gäller. Inte längre några röda prislappar.

— Vi har blivit tuffare, vi har korrigerat vår policy, erkänner MFF-ordföranden.

Pengarna garanterar inte sportslig framgång. Djurgården, AIK eller Hammarby; det allsvenska guldet kan lika gärna gå till någon mindre bemedlad Stockholmsklubb. Men genom sitt ägande av arenan och med stora omkostnader för driften har MFF satt sig i den situationen, att man mer eller mindre gjort sig beroende av inkomster från europeiskt spel. Det ställer höga krav på samtliga inblandade.

Det kräver en stor trupp, en fingertoppskänslig tränare och spelare med karaktär för att nå både europeisk och nationell framgång samtidigt. 

Den här hösten kommer att visa om MFF tagit också detta steg uppåt i den europeiska hierarkin.