Mot Färöarna fick vi en försmak, mot norrmännen försökte han det igen - men oxkärran var norsk, Lagerbäck hade slagit knut på sig själv - och den gick aldrig riktigt upp.

Men Alexander ”den store” Isak visade hur svärdet skall hanteras. Om han får lite hjälp.

Det är ingen tvekan om att det svenska landslaget fått ett inslag i sitt landslag som både skapar möjligheter - men också ställer till det lite i skallen på dem som skall hantera den 19-årige Solnakillen som redan är i sin tredje utländska klubb, Real Sociedad i La Liga. Han köptes av Dortmund, hyrdes ut till Willem ll i Nederländerna men nu får vi hoppas att Alexander får utvecklas och göra flera stormatcher, så att vi mer än en gång får skriva den oundvikliga rubriken: ”Funny med Alexander”. Men Janne Andersson når kanske inte Ingmar Bergmans nivå som regissör. Rollsättning är känsligt och svårt.

Inte bara vägröjning

Nu överraskade han hur som helst med att peta Marcus Berg.

Jag måste nästan skriva det en gång till för att det skall gå in i mig själv: Janne Andersson petade Marcus Berg! Jo då.

Det var på tiden - men likväl lika överraskande som ett Alexander - hugg det också.

För jag har inte riktigt begripit honom, när han besvarat kritiken mot att nummer 9, Marcus Berg, inte längre gör några mål men får fortsätta ändå. Andersson har motiverat det med, att han är den bäste, han löper, han stångas, han tar emot bollar, han är vår förste försvarsspelare. Men, herregud, om det bara är vägröjning och försvarsarbete som väntas av nummer nio så kan man ju lika gärna välja en yngre, snabbare försvarsspelare.

Efter de två fina målen mot Färöarna - som ju aldrig går att resonera bort, men som ändå får skrivas i det finstilta i Isaks cv - var han förstås given mot Norge och i första halvlek, så länge det fanns lite idéer och ork på det svenska mittfältet fick han de bollar som visserligen inte var lätta att hantera men där han visade hur man löser en gordisk knut. Han lyckas orma sig fram mellan ben och kroppar, han balanserade en gång som en lindansare på kortlinjen och det är ingen tvekan om han kommit till A-landslaget för att stanna och att det är efter hans pipa som det nu måste dansas.

Isaks kompis den bäste

Det är dit Janne Andersson inte riktigt kommit ännu. Han har, trots löften om stora ting, blivit lite överrumplad. Han tänker fortfarande Berg.

Jag menar; det stod 1-1 efter 59 minuter sedan Emil Forsberg elegant lyckades placera in kvitteringsbollen som ju var helt nödvändig för att Sverige inte skulle passeras av Norge i EM-tabellen. Den norska ledningen, Björn Johansens enkla mål när det svenska försvaret rullats upp elegant efter kapten Andreas Granqvists grova slarv i sitt passningsspel, kom som en chock strax före pausvilan men i slutändan, när vi summerade allt som skett, framstod det oavgjorda resultatet som rättvist. Sverige mötte inte bara grannen Norge, vi mötte vårt eget motgift, den sluge taktikern Lars Lagerbäck som hade organiserat det norska laget för att slå ut det svenska mittfältet. 

Lagerbäck kan dessutom glädja sig åt att i sitt lag ha Alexander Isaks klubbkamrat, den löpstarke, strategiskt elegante Martin Ödegaard, den bäste spelaren på Friends den här kvällen. Här har Norge en speldirigent på en nivå som Sverige saknar. En härförare, en pådrivare, en passningsläggare; det skall bli kul att se de två nordiska talangerna utvecklas parallellt under den spanska solen.

Intressant Norge

1-1 som sagt, matchen skulle helst vinnas; då plockade Andersson bort Alexander Isak - och in med ofarlige Berg igen. Han ville ha in pigga ben, sa han. Marcus Berg har inte längre tillgång till några pigga ben. Han har en del annat. I stället för att byta ut båda sin ursprungsforwards borde han förstås behållit Isak. Det var ju inte han som var tröttast. Det var Albin Ekdahl som (i vanlig ordning) gick på knäna på slutet och Kristoffer Olsson som inte heller orkade fullfölja med full kraft efter ett hårt jobb som drevkarl i norska revir. Det är Isak som kan göra det. Han borde fått försöka en kvart vid sidan av Berg. Men han kräver pigga mittfältare som vågar slå upp bollen på hans fötter istället för att hitta enkla lösningar på kanterna som slutar med att Micke Lustig slår en lyra i famnen på motståndarnas målvakt.

Alexander Isak har gett Sverige och Janne Andersson nya möjligheter. Men då måste han också förses med uppbackning, då måste någon på ett silverfat bära fram ett nyslipat svärd så att han - i stället för att försöka nysta och lösa upp repet - bara kan hugga. 

Lagerbäck är på väg att göra om bedriften han gjorde på Island. Han har kanske en bit kvar och det kanske inte lyckas för Norge den här gången - i så fall blir det ju på Sveriges bekostnad eftersom Spanien flugit ifrån - men med Martin Ödegaard som sin spelmotor bland många fysiska praktexemplar, en allt bättre fungerande taktisk plan och unga fräcka, nya spelare ser Norge onekligen mycket spännande ut.  Joshua King fick t o m United-backen Nilsson- Lindelöf att darra rejält vid några tillfällen.

1-1 mot Lagerbäck är aldrig dåligt.