Många trodde att allt det onda från den gamla kommunisttiden försvann när den förhatliga muren föll 1989. Men i flera än ett av de länder som, direkt och indirekt styrda från Moskva, opererade med förbjudna preparat bakom järnridån och som man hoppades skulle gå att kontrollera och själva städa upp i dopingträsket,  har det visat sig att gamla strukturer sitter kvar.

Fortsatt statligt understött idrottsfusk för att nå idrottsliga framgångar i avsikt att kunna dominera på arenorna och ge länderna internationell ryktbarhet.

Som Wadas president Craig Reedle säger: ”Ryssland har fått chansen att ställa i ordning i sina led och komma tillbaka men har valt att fortsätta med bedrägerier och förnekelse.

Domen överklagas

Det var den så kallade McLaren-rapporten 2015 - året efter vinterspelen i Sotij där skandalen uppdagades med utbytta dopingprover - som slog fast att det pågått omfattande rysk doping inför sommar-OS 2012, friidrotts-EM 2013, vinter-OS 2014 och sim-VM 2015.

Många kalla Rysslands fusk, raderande av datafiler, utbytta dopingprover med mera som den största idrottsskandalen i historien. Det fyra år långa kollektiva straffet för rysk idrott det hårdaste som hittills utmätts eftersom det rör en av världens stora idrottsnationer och en dominant på de internationella arenorna under många år.

Domen, som sannolikt kommer att överklagas till idrottens skiljedomstol CAS, bemöts förstås hårt från ryskt håll. Dimitrij Svistjev, medlem av den ryska duman, kallar den ”helt fel” och menar att ingen har lyssnat på ryssarnas motargument och förklaringar.

Men vad kommer avstängningen i slutändan få för effekt?

Hård norsk kritik

När den ryska friidrotten och längdåkningen på skidor tidigare straffats har det gjorts undantag och vissa aktiva, som kunnat bevisa sin oskuld (?) har fortsatt fått tävla under neutral flagg.

Så lär det bli i fortsättningen också.

Wada medger att vissa ryska atleter kommer att få ställa upp i de stora internationella mästerskapen om de kan bevisa att de inte deltagit i den omfattande medicinska behandlingen som välsignats från högsta ort och genomförts med all tänkbar expertis till förfogande.

Mot detta protesterar Wadas norska vicepresident Linda Hofstad Helleland. Hon riktar hård kritik mot den organisation hon själv är med att leda: ”Det här är inget straff som svider. Ryssland har inte bett om ursäkt.”

Hon menar att Wada inte lyckats bli den helt oberoende organisation som varit tanken. D v s att man kan övervaka, kontrollera, undersöka och straffa utan påtryckningar eller hänsyn till de stora organisationer - IOK och de internationella förbunden - som arrangerar de största tävlingarna, OS och VM.

Inte lojala med Wada

Hon kallar den ryska dopingskandalen för ”den största som världen någonsin skådat” och påstår frankt, att Wada styrs av IOK och att ”det är pengar, makt och positioner som styr.”

Jag förstår den alltid öppenhjärtige och orädde svenske skidskytten Sebastian Samuelsson som tycker att det känns märkligt att i världscupen få möta ryska motståndare som sedan inte tillåts vara med under mästerskapen.

Den svenske OS-vinnaren i höjdhopp, Stefan Holm, som snart avslutar sin åttaåriga sejour i atleternas kommission i IOK, menar att ”Ryssland måste rensa ut och börja om”.

Problemet är att ingen har kunnat lita på Rysslands egen dopingorganisation som uppenbarligen inte varit det minsta lojal mot Wada utan helt i händerna på sina ryska uppdragsgivare. De högsta sitter i Kreml.

Moralen och de politiska ambitionerna med idrotten är de samma som under Sovjettiden, då dopingen (precis som i Östtyskland) inte bara var sanktionerad från högsta ort utan också styrd och bestämd därifrån. Precis som den gamle löparen och agenten Kent Andersson från Malmö sa till mig en gång, när muren fallit och han inte hade det Jugoslaviska kommunistiska styret att deala med längre för att få ha sin verksamhet förlagd till Belgrad. ”Det är samma gubbar som sitter kvar nu - de har bara vänt på kavajerna.”

Mera att bevisa

Det blev ett avgörande statement för dopingjägarna när några ryska aktiva och ledare som hoppat av gick ut och erkände fusk, statlig styrning och manipulationer med prov. 

Men effekten av de hårda straff som nu utmätts blir inte det avsedde om hundratals ryska aktiva likväl kan komma undan och får dela. Visserligen inte i rysk förklädnad utan avnationaliserade, men likväl. Hur skall man veta att inte oskyldiga åker med i den stora räfsten och att skyldiga tränger genom nålsögat och får tävla?

Det känns inte riktigt rättssäkert åt något håll.

Wada har mera att bevisa för att vi skall kunna lita på organisationen som en garant för att den internationella idrotten fungerar i ett rättssäkert samhälle.

Dopingskeppet i Söul

Har Ryssland idag lika stor kontroll på sina aktiva som under Sovjettiden?

Eller är det som före murens fall att nätet är så finmaskigt att det fångar in alla till ”dopingklinikerna” och garanterar att alla som tävlar för Ryssland också är så medicinskt förberedda som förr.

Jag minns från OS i Söul 1988, att jag fick ett oväntat tips om det skepp som låg ute på redden och dit alla sovjetiska deltagare fördes för ett sista avgörande test, så att man kunde kontrollera att alla som ställde upp hunnit bli rena och inte skulle fastna i IOK:s tester.

Till och med den gamle, svenske dopingprofessorn Arne Ljungqvist, som varit medicinskt ansvarig både i IOK och Internationella Friidrottsförbundet, menar att det Wada han en gång var med att bilda, inte är fullkomligt. ”Straffen får inte fullt effekt när vissa tillåts tävla”, har han sagt.

Det finns en godtycklighet som oroar och kollektiva bestraffningar är i princip av ondo.

Men det är förstås ryssarna som måste skärpa sig.