En sak kan man utan tvivel påstå: det har aldrig spelats bättre fotboll på det här sargade jordklotet än den på Camp Nou (och andra arenor) när FC Barcelona var som bäst.

Vi kan datera de åren mellan 2008 och 2012 då också Spanien dominerade värdsfotbollen - VM-guld 2010, EM-guld 2008 och 2012. Med partituret som komponerats i Barcelona och en stomme av spelarna därifrån.

Hela världen njöt

Och det är mot detta storverk - som ett notblad från Mozart - som all fotboll numera bedöms och jämförs.

Det var när Leo Messi spelade förstafiolen, när Xavi tänkte åt de andra, Iniesta höll i dirigentpinnen, när Busquets, Fabregas, Pique, Puyol, Jordi Alba, Pedro med flera spelade ut det register de fått intrimmat i Barcelonas skickliga akademi, när one-touch-fotbollen introducerades, tekniken fick blomma, rörelseschemat var oändligt och svåranalyserat. Det var vackert och effektivt och hela världen njöt.

Fotbollen som konstart har aldrig presenterats på ett mer fulländat sätt än just då.

2009 var kanske klubbens allra bästa år med segrar i ligan, cupen och Champions League och när Leo Messi första gången tog emot Ballon d´Or som världens bästa fotbollspelare. Det har blivit fem gånger till.

Leo Messi är 33 år nu. Han kom som ett barn till Barcelona, mest för att där kunde erbjudas det tillväxthormon som krävdes för att den lille argentinske gossen (13 år, 137 centimeter kort) skulle kunna växa till acceptabel längd. Föräldrarna hade inte råd hemma i Rosario, FC Barcelona betalade.

Klubbens frälsare

Han var 16 när han debuterade i A-laget, han måste räknas in i den lilla skara som i varje fall kandiderar till titeln Världens bäste fotbollspelare genom tiderna. Personligen håller jag hans landsman Diego Armando Maradona högre eftersom han ensam drev ett helt landslag till VM-guld. 

Med de stora namnen från klubbens akademi som lagets stomme fanns inte bara den individuella begåvningen och den unisona totalfotbollen; där fanns också det katalanska hjärtat och själen. Och utanpå den; den lille, kataloniserade argentinaren Leo Messi, klubbens frälsare som också fått just smeknamnet El Messia, Messias.

Den italienske tränaren Marcello Lippi (Italiensk förbundskapten VM-guldåret 2006 och många år i Juventus bl a) sa en gång (2011) om FC Barcelona: ”Ett liknande fotbollslag har aldrig skådats. Jag har aldrig sett något bättre.”

Ingen av oss har. Varken förr eller senare. Kommer kanske aldrig att få se ett så fulländat lag som underhåller gränslöst, vinner de stora mästerskapen bl a därför att också det offensiva försvarsspelet, återerövringsspelet är det bästa vi någonsin sett.

Det är mycket sagt att FC Barcelonas lag idag ligger som en skugga över solskensdagarna när laget var som bäst. Andraplatsen i spanska ligan är inget fiasko även om det är ett ord som används i spanska medier efter ligaförlusten mot Real Madrid.

Kulturbärarna borta

Men idag famlar klubben efter en ny (eller återtagen) identitet, Messi är inte längre överjordisk, de bärande delarna, klubbens kulturbärare, finns inte kvar, miljardvärvningarna har inte alls lyckats och kritiseras hårt. 

Det är väl där, det ekonomiska slöseriet på spelare som inte motsvarat förväntningarna som det stora felet ligger, det som medierna främst kritiserar och fansen svär över.

Efter förlusten mot Osasuna, som definitivt banade vägen för Real Madrids ligaseger, tog den annars lite blyge och medialt tillbakadragne Leo Messi bladet från munnen. ”Vi har varit ett ojämnt och svagt lag med bristande intensitet. Vi måste alla ta ett djupt andetag, rensa våra huvuden på allt som har hänt sedan december.”

Han menade verkligen alla. Från spelare till tränare och presidium.

Det var med den nederländska världsstjärnan Johan Cruyff som manager och tränare på 80-talet som totalfotbollen (den som Ajax en gång varit först med) skapades i Barcelona och den då eftersatta akademin rustades upp och en gemensam fotbollsfilosofi kom att genomsyra fotbollstänkandet från pojklagen till A-laget.

Det är till den man nu vill tillbaka

Tveksamma spelarköp

Barcelona har ”ruinerat sig” på tveksamma spelarköp. Ekonomin har varit minst sagt skakig. Och att klubben i våras värderades som världens rikaste klubb med sina 9,15 miljarder kronor i omsättning (900 miljoner mer än ärkerivalen Real Madrid och 1,4 miljarder mer än trean Manchester United), betyder inte att resurserna är obegränsade. Mycket in men alldeles för mycket ut. Ekonomiskt handlar klubben från enbart de exklusivaste lyxbutikerna men varorna håller inte alltid vad de lovar. 

Det är kanske lite av Barcelona-andan - Mera än en klubb - som delvis gått förlorad.

Barca var ju förebilden i så många avseenden. Med sitt till synes demokratiska presidentval, en man en röst, med kandidater att rösta på vid allmänna val vart fjärde år, oviljan att ”smutsa ner” klubbtröjan med reklam. 

Fram till 2010, under 112 år, spelade Barcelona utan reklam på bröstet och när man så ändrade sin filosofi blev det ett humanitärt projekt. Man betalade för att ha Unicef på bröstet. Nu har verkligheten tvingat fram en hårdare ekonomisk politik bl a genom samarbetet med Qatar Foundation.

Barcelona är inte var det en gång var. Inte spansk fotboll heller.

Men frågan är: får vi någonsin mera se ett lika bra fotbollslag som FC Barcelona när klubben var som bäst?