Sällan har den svenske Nobelpristagarens, Tomas Tranströmers ord, passat bättre än nu när den blott 60-årige argentinske legendaren, enligt mig, som sett honom i tre VM-turneringar, världens bäste genom tiderna, nu dödförklarats efter en hjärnoperation som inte kunde rädda hans liv.

Tranströmer skriver: ”Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms bort och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

Maradonas ”skräddare” tog gott om tid på sig, han ville vara omsorgsfull och inte var han så diskret och tyst heller. Han gjorde sig påmind lite då och då. Maradona levde ett farligt liv, inte minst under tiden i Neapel, där han gjorde Napoli till italienska mästare två gånger, där han var satt under hårt tryck från maffian och lurades in i ett kokainberoende som satte djupa spår i både kroppen och själen. Han gick upp i vikt i orimliga proportioner, fick hjälp av läkare av varierande moralisk kvalitet, återhämtade sig men med en kropp som gjorde livet tungt att leva.

”Alla vill äga mig”

Jag skulle göra en intervju med honom redan i Buenos Aires 1978 när han oväntat och till folkets besvikelse inte blev uttagen till Argentinas eget VM trots att han redan visat att han skulle bli den bäste av alla. Den gick om intet. 1982 i Spanien blev han söndersparkat av inte minst råbarkade italienska försvarare men så kom VM i Mexiko 1986, hans stora VM, där han gjorde ett icke helt imponerande lag till världsmästare genom att vara direkt inblandad i tretton av lagets fjorton mål. Jag hittade honom efter frukosten en morgon bakom en tidning på lagets hotell men innan jag hann presentera mig för att få ställa några frågor kom två stora vakter och lyfte ut mig.

Av en ren tillfällig och tack vare en spansktalande kollega lyckades jag senare smita in på en presskonferens för enbart spansktalande press. Efter den officiella delen föstes Maradona in i en liten alkov för en TV-intervju. Jag hängde på. Han stod bredbent med rädda ögon och en liten glimrande diamant i örsnibben och med händerna på ryggen. Plötsligt råkade han komma åt handtaget till en dörr som ledde ut till en liten avsats med ett gallerstängsel ut mot friheten. Där stod järnskodda och beväpnade poliser med stora hundar som gläfste hotfullt.

”Ingen fara”, sa han. ”Jag har varit med om värre”. Han tänkte nog på alla som hotade honom, som ville ha alltför mycket av hans stora kaka.

”Alla vill äga mig, de kör ner händerna i minas fickor, begär min kärlek”, minns jag att han sa.

Och han talade om sig själv i tredje person.

¨”Maradona har det inte alltid så lätt. Jag är nog bara riktigt lycklig är jag befinner mig på fotbollsplanen.”

En mans bländverk

Och han fick den stora lyckan att lyfta VM-bucklan. Men det är inte finalen vi minns mest även om han trots tre tyska överrockar lyckades kränga dem av sig och få en fot fri för att förarbeta lagets tre mål. Nej, det är kvartsfinalen mot England där han först gjorde mål med ”Guds hand”, det hade kunnat bli det bestående minnet om han inte senare gjorde TIDERNAS MÅL i VM-fotbollens historia. Jag försökte beskriva det i kapitlet om Maradona i min senaste bok ”Blomstermålaren” - ett antal möten med fotbollens stora.

”Han gick in där det  var som farligast, han trotsade den engelska mineringen, de hårda knäna, sparkarna, han tog en tripp som kokainet aldrig hade kunnat ge honom, han visaste de jävlarna som tvingat dem att spela klockan tolv på dagen, att han struntade i solen som brände hjässan trots en tjock, skyddande kalufs, han utmanade hela Thatchers imperium, han trotsade ett knä som var lätt deformerat, han visade att kreatören vann över sabotören den här gången, han, som egentligen varit generös med passningar, valde nu, medan hela världen såg på, att stjäla sekunderna för egen del och ingen toreador har någonsin förtjänat flera ”ole” än Senor Maradona, som knäckte tjuren utan att varken picadorer eller banderilleras hjälpt till att försvaga offret före avrättningen. 

Fotboll må alltid ha varit och evigt förbli ett lagspel men detta mål - tidernas mål i världsfotbollen - var en enda mans bländverk”.

Hämtad av sjuksköterska

Han fick en kokaindom och slutade men kom oväntat tillbaka till VM i USA 1994. Nedbantad från 89 till 76 kilo och plötsligt så bra igen att jag trodde att Argentina skulle bli världsmästare på nytt. Men efter en match mot Nigeria hämtades han ute på planen av en sjuksköterska och fördes till dopingkontroll. 

På något vis blev det hans symptomatiska sorti från världsscenen. Han hade bantat med hjälp av en kokaincocktail.

Han spelade fyra VM. Söndersparkad 1982, världsmästare och hjälte 1986, silvermedaljör 1990, dopad 1994. 

Den uruguayanska författaren Eduardo Galeano skrev: ”Han spelade, han vann, han pissade, han förlorade.”

Det var alltid något både himmelskt och ömkligt över denna makalösa fotbollens konstnär.

Han gjorde 91 landskamper och 34 mål för Argentina och var landets förbundskapten i VM 2010.

Han var fånge i sin egen genialitet, han älskades sönder och samman och flydde det outhärdliga livet med de medel han kände bäst.

Nu sitter han på någon av de miljardernas miljarder stjärnor på himlen. Den som lyser klarast.