HIF är inte längre svensk fotbolls mjölkkossa, ett epitet som tillskrevs klubben i gamla dagar. Föreningen med Olympia som sin hemvist i Sundets pärla är inte en klubb i tiden. Kaos är granne med Gud, skrev Norén. I HIF är kaos alltid närmare än guld.

Storhetsvansinnet och benägenheten att leva över sina tillgångar har varit stående tillstånd i den Helsingborgska fotbollsfilosofin bra länge. Med två landslagskaptener på ledande positioner, hemvändaren Andreas Granqvist och tränaren Olof Mellberg, skulle klubben nu etablera sig i Allsvenskan, restaurera sin ekonomi, återfå kommuninvånarnas förtroende och på nytt bli en spelare att räkna med i det allsvenska systemet.

Det blev platt fall. Och kaos igen. Tränaren och ordförande avgår, övriga styrelsemedlemmar ställer sina platser till förfogande.

Ekonomisk katastrof

HIF vann SM-guld 1999 och spelade året efter gruppspel i Champions League. Det som såg ut att vara klubbens lycka blev dess förbannelse. Orimliga ekonomiska satsningar för att kunna göra sig gällande internationellt slutade med en ekonomisk katastrof som höll på att leda till konkurs. Fyra år efter Europaäventyret hade föreningen närmare 40 miljoner i skulder och fick stå med mössan i näven hos både externa finansiärer och kommunen. Det fanns hjälpande händer, kommunen gjorde undantag i sin policy - till långt ifrån alla kommuninvånares förtjusning - och hjälpte till med lån och hyresrabatter.

Cupsegrar 2010 och 2011 då klubben tog sitt senaste SM-guld. Men det ekonomiska kaoset återvände. Det är som att i de bästa sportsliga situationerna växer tuppkammen, omdömet klickar och så står ett ekonomiskt kaos för dörren igen.

Superettan väntar. Med minskade intäkter och begränsade möjligheter att satsa stort för en snabb återkomst till Allsvenskan.

Andreas Granqvist återvände från Ryssland och skulle bli den stora galjonsfiguren, förutom den sportsliga förstärkning som skulle garantera allsvensk status. Granqvist var sliten, skadorna gjorde honom ospelbar och kombinationen spelare och sportchef är nog inte heller så lyckad. Med HIF i Superettan är också Granqvists landslagskarriär över.

En ”bytestombola”

HIF låg på säker mark i årets allsvenskan i endast två omgångar, vann under året bara fyra av trettio spelade matcher, gjorde inte ett enda mål på sina sista fem hemmamatcher och visade i den helt avgörande matchen mot Falkenberg att löpning, vilja och visst spelinnehav finns men att klubben saknar de väsentliga pusselbitarna i den främre delen av spelplanen där matcher avgörs. Många lag har kapacitet att spela fotboll på hygglig nivå, men det är spetsspelarna, de som avgör som är svårast att fånga in. Där har HIF misslyckats.

Tränaren Olof Mellberg, som gör sällskap med ordföranden Krister Azelius och avgår, har också ifrågasatts under säsongen. Engagerad (i överkant ibland) men svårtydd i sina tankegångar. 

En HIF-kännare som Helsingborgs Dagblads Marian Svab kallar Mellbergs arbetssätt en ”bytestombola” (ett begrepp som väl täcker också den stora ledarkarusellen) och kritiserar honom för hans svårbegripliga val vid spelarbyten. Mellbergs cv från den aktiva tiden är imponerande med 117 landskamper, många proffsår utomlands, sex EM- och VM-slutspel. Hans tränarkarriär inskränker sig till Brommapojkarna, ett kort mellanspel i danska Amager innan han kom till HIF fjol. 

Utan rimliga proportioner 

Ett lag ramlar inte ur allsvenskan på grund av en felande länk. Det är på flera stället kedjan brister. Så också i HIF. Det har sällan varit rimliga proportioner mellan ambitioner, förväntningar och realiteter. Spelare har övervärderats, ekonomin har inte tillåtit fria val utan klubben har fått hålla tillgodo med andrasortering.

Det verkar som att den anrika Helsingborgsklubben försöker leva i nuet men befinner sig i en nostalgisk drömvärld där underhållningen består av ett självspelande piano.

Vägen tillbaka är inte så lätt som många tror. Varberg och Mjällby, med mindre resurser men mera realism, har klarat sig fint i Allsvenskan. De spelade i Superettan fjol så konkurrensen där är inte dålig.

För Helsingborgarna finns ännu möjligheten att trösta sig med att ”tura” till Helsingör och skölja ner besvikelsen men nu planeras en tunnel under Öresund och då försvinner det nöjet också. Nu väntar en tung vinter i en Pärla utan lyster.