Vi har haft ett antal mästare i det här landet som vi i den lite äldre generation aldrig trodde vi skulle få uppleva under vår levnad.

Sverige har dominerat i skidvärlden, fostrat en och annan löpare i världsklass, till och med höjdhoppare och en nu aktuell diskuskastare. Orienterare förstås, simmare, världsmästare i speedway och olympiska vinnare i kanot och simning. Hockeylag och handbollslag som tagit OS- och VM-guld. Och lite annat.

Det var inte möjligt

Men vem trodde, när jag var ung, att Sverige skulle få en världsmästare i tungviktsboxning (Ingo) när det bara fanns ett enda världsmästarbälte att dela ut i varje viktklass.

Ingen kunde ana, när deltagare från alpernas länder ägde sporten, att Ingemar  Stenmark skulle dominerade världen i utförsåkningens slalomgrenar.

Och det var näst intill ofattbart att en ung kille från Södertälje skulle revolutionera tennissporten, en lite överklassig sysselsättning som hade börjat växa ut till en sport också utanför de privata tennisbanorna och klubbarna i världen. Björn Borg.

Jan Owe Waldners kliv över den kinesiska muren tillhör också avdelningen ”det trodde vi inte var möjligt.”

Några exempel bara. Många att jämföra med, att konkurrera med om man aspirerar på titeln ”Sveriges störste genom tiderna.”

22-årige Armand Duplantis är där nu.

Det han gjort, på så kort tid, ställer alla begrepp om vad som är möjligt på ända. Vi har tvingats förlänga vår måttstock. Den räcker inte till längre. Pappa Greg pratar om 6.30 som möjligt att hoppa över. Var finns taket? Vi vågar inte ens teckna ner siffrorna.

Allting är perfekt

2018 vann Duplantis EM-guld som 18-åring. Året efter tog han VM-silver i Doha och i februari 2020 slog han fransmannen Renaud Lavillenis världsrekord genom att hoppa 6.17 som han höjde till 6.18. Och så i år; först 6.19 i Belgrad och i söndags ofattbara 6.20 när han, fullkomligt överlägset, vann VM-guldet inomhus i samma stad.

Det är inte bara den ofattbara höjden, överlägsenheten som får oss att tappa hakan.

Han är fullkomligt perfekt i allt han gör.

Inte ett felsteg i ansatsen, aldrig en miss med staven i gropen, aldrig en misslyckad timing i stavböjen, i rotationen eller i passagen över ribban.

Det ser lika perfekt ut på 6.20 som när han går in i tävlingen på 555.

Och detta i den gren av friidrotten som jag anser vara den allra svåraste. Ja, kanske är stavhoppet den allra mest komplicerade gren man överhuvudtaget kan ge sig på. Den innehåller så många vanskliga moment som var för sig måste klaffa perfekt, i en serie av tekniska problem som måste klaras av i ett harmoniskt rörelsemönster som inte får störas av minsta felbeslut eller slarv.

Många svåra moment

Hans perfektion är mästerlig. Det tycks som om hela hans avancerade manöver är inprogrammerat av en dator, som när en autopilot tar över och kör planet medan piloten själv tar en kopp kaffe och tittar på utsikten.

Men han är i själva verket raka motsatsen.

Han styr hela flygresan efter eget huvud och med den perfekt förberedda idrottskroppen från första ansatssteget till den friktionsfria ribbpassagen.

Han måste välja rätt stav, han måste mäta in och utföra den perfekta ansatsen, hålla rätt fart, rätt steglängd, rätt rytm, han måste träffa ”prick i”  med staven i gropen, ha kraften att utföra stavböjen för att få till kapapultkraften, frånskjutet för färden över ribban i upp-och-ner-position, kroppsvridningen, vändningen i luften för en perfekt ribbpassage där han måste han kontroll över varje kroppsdel för att inte förstör det dittills perfekt uppbyggda.

Så många svåra moment, så många felkällor att eliminera, så många risker att undvika.

Han är Number One

Det är bortom allt förstånd att han klarar detta. Gång på gång. På en nivå dit inte ens drömmarna vågar ta sig.

Rekordsnabbt (nåja, han började som 4-åring hemma i trädgården) har han nått en nivå som gör honom till världens idag mest attraktive friidrottare - alla grenar inräknade.

Han är galornas ”Number one”, han är publikens gunstling, han är mannen som alla kommer för att se, TV-bolagen att inse värdet av rättigheterna att sända. Han är skofabrikanternas attraktivaste byte, sponsorernas käraste ägodel. Eftersom han till allt annat också har sin charm, sitt vänliga sätt, sitt mod att våga tro och uttrycka vad han vill och anser möjligt.

Han är den perfekte idrottsmannen och den ideala magneter för både åskådare och finansiärer.

Ett fenomen vars omänskliga förmåga vi ännu inte har mätt klart. Vi får bara förlänga tumstocken. Njuta och förundras över vad människan kan åstadkomma - också i det goda livet.