Nu har de tre - Olsson, Helene Barnekow och Fredrik Reinfeldt - fått presentera sig för fotbollsfolket efter att ha gallrats ut som mest lämpade av de åtta nominerade. En föreställning stängd för allmänhet och media.

I slutet av januari har SEF (Föreningen Svensk Elitfotboll) sitt medlemsmöte där två representanter från var och en av klubbarna i Allsvenskan och Superettan skall dryfta frågan.

En begränsad tid

Det är inte så svårt att gissa att Lars-Christer Ohlsson är favorit hos elitfotbollsklubbarna. Han har varit ordförande för deras organisation, han satte igång den stora förvandlingen i svensk fotboll 2012 tillsammans med Mats Enquist, han var mellan åren 2003 till 2007 generalsekreterare i UEFA under Lennart Johanssons presidentperiod. Han har sammanlagt trettio års erfarenhet av arbete med fotboll på högsta nivå, väl insatt i de tunga frågorna.

Konkurrenterna Helene Barnekow är en 58-årig civilekonom som jobbat hos Microsoft, Ericson, Telia med flera, Fredrik ”Öppna era hjärtan” Reinfeldt är mest känd som svensk statsminister som satte igång en okontrollerbar invandring, försvårade en redan misslyckad integration och rustade ner det svenska försvaret.

Jag är inte säker på att någon av dem är beredd att släppa sina nuvarande liv och åtaganden för att hundraprocentigt kasta sig in i ledningen för svensk fotboll. Särskilt inte i en tid då uppgiften de närmast åren kräver en insats långt över fyrtio timmars arbetsvecka.

Lars-Christer Ohlsson var först inte intresserad när han tillfrågades. Han hade en svår, men dessbättre lyckosam, cancerhandling att gå igenom och han är, trots allt, 72 år gammal. Nu är han frisk och åldern är bara en siffra.

Den skulle möjligen ändå kunna ligga honom i fatet i ett åldersfixerat land, men han har gjort klart, att han inser problemet med splittringen, både ideologiskt och ekonomiskt i svensk fotboll och är beredd att under en begränsad tid - minst två år - göra jobbet som krävs för att ena parterna. Jag kan inte se att någon av de övriga kandidaterna ens är i närheten av hans förutsättningar att lyckas med det uppdraget.

Succéfyllt maktskifte

Det var Lars Christer Ohlsson som tillsammans med Mats Enquist tog över ledningen för Elitfotbollen 2012 och de har tillsammans på tio år åstadkommit ett maktskifte i svensk fotboll, en statushöjning av den inhemska fotbollen och en ekonomisk upprustning av succéartade mått. Genom att ta över hela ansvaret för elitklubbarna och skriva de inkomstbringande TV-avtalen. Omsättningen har höjts från cirka 270 miljoner till drygt 800. Intresset för svensk fotboll - särskilt allsvenskan - har ökat till att det i siffror blivit dubbelt så stort som intresset för Premier League.

Det finns rörelser inom svensk fotboll, tydligtgjort speciellt i en Göteborgsmotion, som vill att större summor pengar silar ner genom seriesystemet. Man anser sig förfördelade när SEF nu sköter sin egen business och Svenska Fotbollförbundet står för bredden och har sina inkomster främst från ”försäljningen” av landslaget. 

När jag talar med Mats Enquist, som lämnar sin chefstjänst hos SEF under våren, är han noga med att betona ett gott förhållande med Svenska Fotbollförbundet. Och vikten av att en stark kraft med mycket tid och stor arbetskapacitet tar över förbundet. Varken han eller SEF som organisation agerar i lobbyn för någon av kandidaterna, det är upp till klubbarna att enskilt rösta, men det är inte så svårt att räkna ut att Enquist stöder sin gamle arbetskamrat och vet hans kapacitet. Det krävs en man med långvarig insyn i fotbollens problem och med blicken höjd över futiliteter och ut över världen.

Varierande klagomål

Svenska Fotbollförbundet måste - nu när elitklubbarna sköter sitt - bli mycket bättre på det som försummats och som håller på att ge utslag i landslagsverksamheten. Ordföranden Nilsson och generalsekreterare Håkan Sjöstrand har inte svarat upp mot förväntningarna. Varierande klagomål från både distrikten och elitklubbarna. Det måste mera resurser till för talangverksamheten ute i Sverige och en kvalitetsförbättring av akademierna så att Sverige bättre kan stå emot dem som lockats i alltför tidiga åldrar och försvinner i den stora mängden.

Pengarna är en sak men också ideologiskt har det skurit sig; ute i distrikten och i lägre serier vill man stärka sina egna akademier och njuta frukterna av talangerna som blommar, elitklubbarna anser att stjärnskotten hellre skall växa i elitklubbarnas akademier istället för att säljas ut på den internationella marknaden alldeles för tidigt. Till förfång för både allsvenskan och landslaget. Just talangutvecklingen har stannat av, något som bl a förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck påpekat, en kritik som landar hos den nuvarande ledningen som låtit förfallet pågå för länge.

Mats Enquist citerar den nuvarande förbundsbasen när han säger: ”Vi måste i våra olika roller vilja varandras framgång i svensk fotboll.” Han menar, kan jag tro, att svensk fotboll måste hänga ihop, rollfördelningen vara tydlig. 

Sammanhållen fotboll

Själv har han aldrig fört resonemanget att Elitklubbarna bör starta eget utanför Förbundet, han vill ha en sammanhållen fotboll eftersom han menar att allt så tydligt hänger samman, från juniorerna i division två-klubbar till kvaliteten på landslaget.

Det är förbundets ansvar att få slut på käbblet, ordning i leden och en genomtänkt satsning på hela fotbolls-Sverige.

Svenska Fotbollförbundet är inte betjänt av en staffage-figur. Ordförandeposten är idag en rejält avlönad tjänst som förväntas uppta merparten av innehavarens arbetstid. Jag har svårt att tro att Helene Barnekow och Fredrik Reinfeldt är beredda att lämna allt och alla sina övriga uppdrag och inkomster - för att ägna all sin tid åt fotbollen.

Kvarstår endast Lars-Christer Ohlsson för att kratta ihop ett hanterbart revir för en mera långsiktig ordförandelösning om ett par år. Han är rätt man att se till att elitfotbollen får verka i ett eget revir och införstådd med att det är på förbundsnivå man måste kavla upp ärmarna och slipa knivarna, skaffa resurserna som tillfredsställer bredden.

Missnöjet med den nuvarande generalsekreteraren Håkan Sjöstrand måste också undanröjas på ena eller andra sättet. Han saknar just nu förtroende i stora delar av fotbollsfamiljen.

Mats Enquist lämnar SEF i vår. Det vore e klokt att han och Lars-Christer går samman igen och ”får ordning på pastoratet”, som Lennart Johansson brukade säga.