Fredrik Ekelund, Malmöförfattare som bl a skrivit boken Sambafotboll, om Brasilien - fotbollen, knarket, våldet, människorna, historien - och den numera i det närmaste världsberömde norske författaren Karl Ove Knausgård, han med den gigantiska och uppmärksammade romansviten (sex delar) Min Kamp, har skrivit den.

Tröttsam politisk korrekthet

Ekelund är på plats i Brasilien, träffar författarvänner, spelar fotboll i sanden, äter, dricker, ser VM-matcher på storbild, på bar-TV och live och skriver brev hem till Knausgård som kämpar med sitt ute på Österlen; författande, bokutgivning (eget förlag i Norge), manusläsning, uppläsningar, resor, hungriga barn, barn som skall skjutsas, mat som skall lagas, ungar som skall sövas, man begriper inte hur han dessemellan också hinner se på VM på TV, tycka om matcherna, skriva brev till Fredrik, dricka kaffe och röka sina fyrtio cigaretter om dagen. 

Det blir en pulserande brevväxling, det blir många kloka tankar och funderingar om varför vi gör som vi gör, tänker det vi tänker och vad livet i princip går ut på. Jag gillar den där boken, den spänstiga, välskrivna brevväxlingen, analyserna om fotboll och det är intressant att läsa Knausgårds norska reflexioner över vår svenska räddhåga; att inte våga tala om de svåra sakerna, vår tröttsamma politiska korrekthet i alla sammanhang. Jag tycker han har så rätt.

I TV vågar man inte bjuda in en vinexpert med mindre än att han också måste ställa in en flaska i det närmaste odrickbart alkoholfritt rödvin på bordet. PK så det gör ont.

Vi tappar proportionerna

Det är ungefär som sportjournalisterna och innebandy. 

Vi tappar så lätt proportionerna och förvanskar så lätt verklighetsbilderna i ambitionen att inte stöta oss med någon. Allt lika stort och viktigt.

Tänkte lite på det när jag började reflektera över Idrottsåret 2014.

Jag menar, innebandy är väl inte en världsidrott bara för man lyckas skramla ihop ett fullsatt Scandinavium. Det är ju fullt hus på Ullared också.

Tvåsiffriga segermarginaler ända fram i semifinaler. Det finns två lag som håller klass; Sverige och Finland. Så när innebandyfolket börjar tala om "större än Tre kronor" och spel i OS så bör väl ändå någon sätta in denna i och för sig mycket trevliga och ambitiösa fritidssysselsättning i sitt sammanhang.

Det är rätt pretentiöst att kalla både denna och isbandyns internationella turnering för VM.

Världen är allt bra mycket större än så.

Inget jämställdhetsprojekt

Tidigare i höst hörde jag någon ledare för FC Rosengård (damavdelningen)  som menade att damfotbollen borde få lika stor del av den ekonomiska kakan som herrfotbollen.

Någon borde ha modet att förklara verkligheten. Att elitidrott, den som kan gå in under beteckningen underhållning och arenaindustri inte är något jämställdhetsprojekt. Den lever i den fria marknaden där folk väljer vad de vill se och satsa pengar på. Kvinnligt som manligt.

Innebandyn har inte på trettio år lyckats bli större än en VM-final mellan Sverige och Finland. 

Damfotbollen får aldrig storpublik i sin vardagsverksamhet, når aldrig herrfotbollen vare sig kvalitetsmässigt eller ekonomiskt. 

Jämför med damhandbollen som fullt ut - inte minst sportsligt - har samma underhållningsvärde som herrarnas.

Ibland måste man inse fakta och se saker som de är och inte hyckla runt som politikerna som inte vågar ta i varje sig de svåraste frågorna eller de djävligaste motståndarna.

Oroväckande tendens

Charlotte Kalla fick bragdmedaljen. Man måste nästan ha skidor på fötterna för att få det.

Nu får vi väl se när Sverige har VM i Falun nästa år, men just nu ser ju toppen i skidvärlden lika nordiskt smal ut som innebandyn.

Norge, Norge, Norge. Klart norrmännen är fantastiska, Norge har sedan 90-talets början - upptrappningen inför egna OS i Lillehammer 1994, som gav utdelning redan i Albertville två år tidigare - visat en imponerande topp och bredd både i längd och alpint i flera decennier nu.

Skidor överdrivet omhuldade

Men i varje fall i längdspåren ser det ut som om konkurrensen snarare minskar än ökar. Och då krymper hela sporten. Skidor är nog den mest överdrivet omhuldade sporten i Sverige.

Jag skriver det trots att jag älskar längdåkningen och dess säregna utövare. Svenska Dagbladet ändrade en gång utdelningen av sitt bragdguld för att också DC-cupfinalerna skulle inrymmas i idrottsåret. Det problemet finns inte längre eftersom svensk tennis svarat för den kanske mest remarkabla kräftgången i svensk idrotts historia.

Men om bragdguldet delats ut några veckor senare; då hade nog jag röstat på Sarah Sjöström, den oemotståndliga simmartjejen som är bäst i världen i en global idrott.

Slutligen...

Signalerna från IOK tyder på att man luckrar upp sina regler och låter flera städer dela på spelen. Öppningar som gynnar Sverige kanske. OS har vuxit över sina bräddar. Om det skall göras hanterligare bör några sporter tas bort, arenabyggena normaliseras. Nu dyker det ena exemplet efter det andra - Atén och Sydney bl a - upp som visar hur lyxbyggda, överdimensionerade arenor inte får någon efteranvändning. Byggda dessutom av stackars jobbare som slitit under orimliga omständigheter. Sotji och Rio är bara två aktuella exempel. Ingenting lättar på trycket för blivande arrangörer för att man stryker t ex 200 meter från friidrottsprogrammet. Det är bara löjligt.

Svensk fotboll är inte så dålig som det haltande landslaget gett vid handen. Med rätt ledning, vettig taktik, smarta matchplaner och klassiskt svenskt hantverk kan man, som Malmö FF i år, visa internationell duglighet. Betänk att det var mästarlag från Spanien och Italien MFF hade att möta. Ta en titt på matcherna lite längre ner i mitten av dessa ligor och ett svenskt klubblag med MFF:s kvaliteter och ledning skulle ha riktigt hyggliga chanser. Dags för flera klubbar att flytta fram positionerna.

H43, Ängelholm, Tyresö och Rosengård, Åtvidaberg är bara några exempel på klubbar som levt över sina tillgångar, några klarar sig ännu ett tag på konstgjord andning men ekonomisk doping håller bara över en tid. Sans och måtta och ekonomisk stabilitet är inte bara ett moderat regeringsmantra, det är en ofrånkomlig realitet.

Ny RF-ordförande skall väljas. Mona Sahlin har nämnts i sammanhanget. Naturligtvis skall inte idrottsrörelsen så tydligt välja politisk linje. Det har vi haft nog av. Mona Sahlin satt en gång i Riksidrottsstyrelsen tillsatt av regeringen. Det var då det skulle finnas en politisk kontroll av idrottsverksamheten, ett litet Östtyskland Light som vi absolut inte vill ha tillbaka. Förre landshövdingen och rikspolischefen, Björn Eriksson, är mitt förslag. En stark, orädd man som kan argumentera, som inte räds politiska fighter och som med sin huliganutredningen visade tuffa takter, en rak linje och den kompromisslöshet som ett starkt ledarskap också bör styras av.