Längdskidåkningen har alltid legat nära mitt hjärta. Närmast fotbollen. Jag var på plats i Falun 1974 när Tomas Magnuson vann tremilsguldet (och Hans Erik Larsson tappade stafettskidan), jag var där när Torgny Mogren räddade hela VM 1993, jag stod ute i spåret i Sarajevo-OS när Gunde Svan var som störst, i målfållan när Tomas Wassberg spöade Mieto med en hundradels sekund i Lake Placid. 

Jag är full av skidminnen och härliga stunder med dessa egensinniga, ibland tjuriga men alltid fascinerande personligheter. 

Och jag minns de pinsamma presskonferenserna med den svenska damtruppen som under ett VM eller OS skulle förklara orsaken bakom placeringarna 18, 23, 32, 39. Skillnad nu. Tjejerna imponerar och dominerar och deras framtid ser betydligt ljusare ut än herrarnas.

Längdskidåkningen är ett svenskt kulturarv, vi har alla försökt utröna skidors och vallors mysterier. Det är något vackert trolskt och romantiskt med vinter. 

En annan form av nordisk kombination

Jag har suttit som klistrad vid TV:n under ett fantastiskt VM i Falun, fascinerats av Northug, hänförts av varje stavtag som Charlotte Kalla tagit, beundrat kraften i den tunne Johan Olsson, fascinerats av den unga Stina Nilssons respektlösa internationella genombrott.

De kommer oss så nära, de berör oss, det är något känslosamt och tårframkallande över skidbragder som är svårt att förklara.

Med detta sagt; vad håller på att hända med skidåkningen, hur stort är ett VM i jämförelse med andra globala evenemang?

Men de andra, då?

Om vi räknar bort backhoppningen och den fortfarande helt obegripliga nordiska kombinationen (varför inte kombinationen störtlopp/backe eller något?) och håller oss till enbart längdåkning, så tog Norge fjorton medaljer, Sverige nio. Bästa VM:et genom tiderna för svenskarna. Men sedan? Ryssland, Kanada, USA och Frankrike vann två medaljer. Schweiz, Tjeckien, Finland, Italien och Polen var sin.

Alltså; längdåkningen blir mer och mer en nordisk angelägenhet, ja, ännu snävare, en hatkärleksaffär mellan de båda broderfolken Norge och Sverige (i union mellan 1814-1905). Elva länder tog medalj. De flesta bara en eller två.

Skidvärlden håller på att krympa. Om det har med miljöförändringar och mildare vintrar att göra vet jag inte, ganska säkert har ett framgångsrikt dopingarbete gett resultat. Det är väl det mest glädjande i hela historien.

En efter en försvinner

Den av doping helt impregnerade östtyska idrotten satsade hårt på skidor, på den tiden kunde hoten komma från Polen, Bulgaren, Tjeckoslovakien. Rysslands skidarmé var gigantisk. USA kunde sticka upp. Österrike tog sats för att inte bara vara en alpin skidnation. Italien sparade ingen möda i laboratorierna för att kunna ställa ett starkt skidlandslag på benen. Finlands långa och trista dopinghistorien känner vi alltför väl, det är längre till prispallen nu än när man tog en genväg genom apoteken. 

Jag har ingen som helst ambition att förringa vare sig Marit Björgen, Therese Johaug, Kalla, Olsson, Northug eller någon annan, för mig är de fantastiska idrottspersonligheter, kanske de som offrar mest och tränar allra hårdast av alla. Alla sporter inkluderade.

Materialet, den fria stilen, de svindlande farterna, vallarevolutionen, bättre banor (nåja, Falun hade nog kunnat göra bättre) har gjort sporten attraktivare och mera lockande och mera bekväm än på de gamla träskidornas tid men frågorna hopar sig: hur ser konkurrensen ut om tio, femton år? Går det att skapa stor arenaidrott av längdåkningen på flera ställen än i Holmenkollen, Falun och Lahtis?

Kommer det alltid att finnas snö?

Om det gick att K-märka skidsporten och rädda den åt alla efterkommande så skulle jag önska det.

Nu konstaterar jag bara, inte med hjärtat men med hjärnan, att skidåkningen inte är en alls så stor och betydande sport som vi vill göra den till. Jag kan strunta i det och bara njuta. Men det borde i varje fall vara någonting för Sveriges Television och Svenska Dagbladets bragdjury att fundera över.