Bilden av Ola Toivonens 2-1-mål mot Frankrike på Friends blev i sin lite utdragna dramaturgi till slut till ett sådant bebådat ögonblick.

Han hade inga val. Men väl en ingivelse. Han fick en chans - om man nu kan tala om att man har målchans på sin egen planhalva - och lät bara reptilhjärnan utföra det som nu och framgent kommer att kallas ett litet fotbolls-mirakel.

Tomten finns tydligen

Men bara den som tror på tomten kan få för sig att mirakel verkligen finns. De uppstår inte av sig själva. Det hade inte blivit en oförglömlig fotbollskväll, det hade inte blivit så att vi nu sitter och letar ord för att förklara det ofattbara, det hade aldrig funnits anledning skriva om en av de tyngsta svenska VM-kvalsegrarna genom åren om inte det här nyväckta landslaget så uppenbart visat hur de tagit till sig Janne Anderssons fotbollskoncept och på alla sätt försöker uppfylla kraven.

Inbytte Sebastian Larssons stressande attack på den franske målvakten Lloris, som var på utflykt ”långt hemifrån” för att försöka ge sitt lag en sista chans med bara sekunder kvar att spela, visade vad det här laget orkar, förmår och vill. Ola Toivonens ingivelse och snabba beslutsamhet och uppfattningsförmåga kom från modet som Andersson vill att spelarna visar, tron på att också kunna slå de allra bästa lagen i världen.

Mirakel uppstår aldrig ur tomma intet utan i den miljö som skapats, med det regelverk som skrivs ner för hur ett landslag skall fungera, med enighet, ömsesidig respekt, ordning och reda, attityder till träning, lojalitet och gnisselfri samverkan.

Allt det där som Janne Andersson på imponerande kort tid lyckats inpränta och spelarna på lika kort tid anammat.

Beckenbauers debut

Jag såg min första VM-kvalmatch 1965 på dåvarande Råsunda fotbollstadion. Västtyskland vann med 2-1, Uwe Seeler avgjorde och den sedermera världsberömde Franz Beckenbauer debuterade. Vi var 52 943 åskådare på plats.

Sedan dess har jag följt det svenska landslaget, på kvaläventyr till EM och VM, på turneringar dit det kvalificerat sig och vi har suttit åtskilliga gånger och sagt (och skrivit) att ”det här var en av Sveriges största triumfer genom tiderna” och ibland har vi väl haft rätt, ibland har euforin dragit iväg med omdömet, men; det som inträffade på Friends Arena, avgörandet som kom från ingenstans med ett skott från egen planhalva in i ett mål, tomt och övergivit av mannen på utflykt som ännu inte hunnit hem; något liknande har jag aldrig tidigare skådat.

Det var ju fransmännen som gick för segermål när svenskarna börjar knäa efter sin makalösa arbetsinsats och till och med i förbundskaptenens huvud började oron för att belöningen skulle utebli infinna sig, han väntade allt intensivare på att klockan skulle ticka fram till slutsignal och en räddad poäng.

Då skrämde Larsson Lloris, snigeln kom krypande och Toivonen lät blixten slå ner och…

… det är ju bara i ishockey man gör mål i tom bur när motståndarna tagit ut målvakten.

Toivonen historisk

Ola Toivonen från Degerfors - med en brokig blandning av insatser i svenska landslaget - skrev in sig i fotbollshistorien med ett regelrätt hockeyavgörande.

Man kan bli historisk på så många olika vis.

För visst blir det här en klassiker; med sin dramaturgi, med ett avgörande värdigt den bästa sortens crime där mördaren är den man minst anat och med skalpens dignitet.

Tro inte att Sverige är i VM för det här.

Minorna gömmer sig alltid på de lömskaste ställen.

Det som Sverige gjorde mot Frankrike på Friends är just det där som Janne Andersson så ofta talar om och som han vet - eftersom han kan sin fotbollshistoria - att svenska landslag kan förmå när de svetsas samman, när alla följer riktlinjerna, när de som behöver glömmer sina inte alltför glamorösa karriärer i klubblag ute i Europa, när ingen kommer in i gemenskapen med speciella förmåner eller övertydlig rang, när ledarskapet är fast och konsekvent; ja, då kan det inträffa som vi fick uppleva precis innan ridåfallet på dramascenen Friends Arena ute i Solna.

Sensationell förvandling

Det kanske hade sin betydelse att många franska spelare haft ett långt, utdraget tufft program på hög nivå och att vissa svenska spelare kom till samlingen med mera sparad kraft och energi.

Men det behöver vi inte grubbla särskilt länge över.

Vi kan bara konstatera, att det Janne Andersson visade från dag ett som kapten för det svenska landslaget, bit för bit, match efter match visar sig hålla för de värsta påfrestningar; blandningen av disciplin och försvarsorganisation med modet att alltid behålla tron och in i det sista försöka att välta omkull också de tyngsta pjäserna.

Det är en högst sensationell förvandling som det här landslaget genomgått.

Och man blir så himla glad när man ser det. 

Åke Stolt