Malmö FF visade visserligen den styrka och beslutsamhet med stenhård press och tuff attityd som det anstår ett lag som har ett allsvenskt guld inom räckhåll, nåbart med egen kraft, men om bara Elfsborg haft en spelare med inställningen som MFF:s högerback (högermittfältare, högerytter; han var allting, Anton Tinnerholm) hade man i alla fall kunnat hålla stånd ett bra tag.

Hans insats var historisk

Tinnerholm borde stått noterad för fyra mål och en assist - de två första målskotten råkade ta på Elfsborgsben och gå i mål; de hade inte ens en chans att komma undan - och noterades felaktigt som självmål och det han gjorde överträffar nog allt i den allsvenska fotbollens historia, tror jag. En högerback direkt ansvarig för fem mål.

Men Elfsborg hade ingen Tinnerholm, klubben verkar vara kraftigt omskakad just nu - flest insläppta mål i Allsvenskan bl.a. - och det är väl typiskt att tränaren får gå trots att bristerna kan bero på otillräcklig ledning någon annan stans i hackordningen och, inte minst, för att spelare försvunnit från klubben till höger och vänster.

Så många utvecklingsbara spelare

Boråsklubben har ju varit en massexportör av utvecklingsbara spelare på senare år; osäkert hur många som verkligen kommer att utvecklas utanför Sverige.

Så går det ofta med klubbar som spelar en fin fotboll med attraktiva individualister. Som Elfsborg, som varit ett av de lag jag helst tittat på i Allsvenskan under senare år.

Magnus Haglund är alltså bara ett exempel i raden på enkla lösningar på djupare problem och tränarnas utsatta situation i Sverige kan ju förenklat läsas innantill i uppräkningen av dem som fått sparken bara det senaste året.

Alla har de fått sparken

Nanne Bergstrand fick gå från Hammarby, Peter Swärdh från Kalmar, Jörgen Lennartsson från IFK Göteborg, Andreas Alm från AIK, Allan Kuhn från Malmö FF (som tog guld), Roger Franzén från Sundsvall, Pelle Olsson från Djurgården och AFC Eskilstuna, Janne Jönsson från Halmstad och nu senast Magnus Haglund från Elfsborg.

Kanske har tränarnas situation aldrig varit tuffare än nu. Han skall hålla truppen i trim, ta ut det rätta laget, entusiasmera och elda på, göra de rätta bytena, vara ansiktet utåt,

Och leverera resultat i paritet med de uppsatta målen.

Dålig personanalys

Men han lever inte bara på sina egna villkor. Det finns en konflikt inbyggd i hur klubbarna idag är organiserade, chefsordningen och ansvarsfördelningen kan se lite olika ut i olika klubbar.

Men tveklöst har jobbet blivit svårare, tuffare. Situationen på spelarmarknaden gör det nästan omöjligt att själv bestämma om de långsiktiga målen. En trupp kan bli sönderköpt så fort någon öppnar fönstret till butiken. Fotbollen har blivit hetsigare än kvartalsekonomin.

Ingen tror väl att det alltid bara är tränarens fel.

Sportchefen, då. Eller ordföranden?

Men det är alltid han som får gå när skutan kantrar. Aldrig sportchefen, klubbdirektören eller ordföranden. Det finns alltför många dåliga ledare ute i klubbarna som aldrig kliver fram och tar ansvar. De skickar iväg tränarna och tror att alla problem därmed är lösta. Det är kanske (och troligen) i styrelserna och på andra befattningar som det största kvalitetsunderskottet finns.

Det är de som sitter på presskonferenser när en ny tränare presenteras och talar varm om det fynd han gjort; den nya tränaren som är den rätta för klubben.

Ett halvt år senare skiljs deras vägar och om nu tränaren var så dålig att han inte dög - varför straffas då aldrig den som bär ansvaret för dålig faktakontroll, usel människokännedom, otillräcklig personanalys och felrekrytering?

Så många som bestämmer

Tränarna får alltid bära hundhuvudet men idag är de, om inte bakbundna, så ofta kringskurna av många intressegrupper. Spelarna (som nästan alltid vill vara och tror sig om att duga någon annan stans), mer eller mindre aggressiva supportergrupper, ekonomin, sportchefens intentioner och fingertoppskänsla på spelarbörsen, styrelsens policy etc.

Det är många klubbar som bör rannsaka sig och försöka göra begripligt hur den tränare som var ”världens bäste” när säsongen drog gång är oduglig och måste gå bara efter ett halvår.

Får Pehrson stanna?

Nu ser det ut som att MFF vinner Allsvenskan. Utan att laget mer än sporadiskt spelat riktigt bra fotboll. Det är förstås ett underbetyg åt alla andra klubbar. Tycker nog att Djurgården och Östersund spelat den bästa fotbollen i höst, jämtarna är Sveriges ansikte mot Europa just nu och det jag är mest spänd på efter den här säsongen; får MFF-tränaren Magnus Pehrson vara kvar ens vid guld?

Klubben missade ju det stora målet; Europa. Trots förkrossande överlägsna resurser.

Kanske hade det räckt om klubben istället för att slänga ut miljoner på spelare som mest sitter på bänken köpt tillbaka Magnus Eriksson, karaktärsspelaren framför andra under senaste Europacupspelet. Eriksson är Djurgårdens och Allsvenskans nyttigaste spelare och jag begriper inte att MFF ratade honom när han ville komma tillbaka.