Nej, Gunilla Axéns larmrapport från det hon utsatts för som anställd på SvFF, att f d landsspelare (de var inte aktiva då när ”pic-sen” sändes) skickat bilder på sina lemmar till henne, är sannerligen ingenting att skämta om.

Ville bara visa hur löjligt det blir när man försöker vrida på perspektiven för att dra blicken ifrån det som är alltför obekvämt att titta på.

Varför gjorde de inget?

Men här som på TV4 – där Timell slagit sista spiken i sin egen kista – faller mycket tillbaka på ledarna och den rådande grabbkulturen.

Klart att landslagsledningen med chefen Lasse Richt i spetsen visste. Varför gjorde han ingenting?

Det måste ha varit hans yttersta ansvar. Han har varit chef för den så kallade fotbollsenheten på Svenska Fotbollförbundet sedan 1998 och haft titeln landslagschef sedan 2007, alltså högste boss för förbundskaptener, spelare och landslagets förehavanden.

Gunilla Axén gick till sin säkerhetschef som säger sig ha pratat med ledningen – så ingen kan ha varit ovetande.

Det här är ju ett mycket värre brott än när Lasse Lagerbäck skickade hem Zlatan, Mellberg och Chippen Wilhelmsson från en VM-samling i Göteborg när de gått ut på krogen och gjort sig en egen liten födelsedagsfest.

Snedvriden självbild

Det finns någonting obehagligt i många mansgruppers beteenden, inte sällan fotbolls- och ishockeylag, som när jag får höra talas om det blir djupt kränkt, totalt explosivt galen om jag hade utsatts för det. Jag kan inte exakt sätta mig in i hur det känns att få en fotbollspelares penis på bild i min mobil – det har naturligtvis aldrig hänt – men hur kan någon tro att det är något annat än en kränkning.

Bara själva tilltaget säger oss att avsändaren lever i den fullkomligt förvrängda förhoppningen att illustrationen skall uppskattas av mottagaren. Alltså en fullkomligt snedvriden självbild och en helt missvisande kompass i det sociala umgänget.

Det finns vid sidan av allt med sexuella trakasserier som nu väller över oss – mycket gammalt dessvärre; man hade ju hoppats att även den här historien hade fått värka ut medan den var aktuell – också en massa inkilningsritualer, practical jokes och mer än lovligt avancerade krängningsövningar i manliga idrottsgrupper liksom i vissa fall i skolvärden.

Några starka som roar sig på andras bekostnad. Det är ofta vidrigt, kränkande och i mitt tyckte alltför lättvindigt hanterat både i skol- och idrottsvärlden.

Bristande ledning

Att landslagsspelare – ja, nu var de uppenbarligen inte aktuella för spel längre när den här fåniga bilddistributionen ägde rum – skickar bilder på sina penisar är förstås inte bara fjantigt, omoget och ytterst kränkande för den som tvingas ta emot dem, det är också ett utslag av maktfullkomlighet, särställning, ”vi är kända och gör som vi vill”.

Att spelarnas chef, Lasse Richt, inte vidtog några åtgärder när han fick veta detta förvånar mig inte. Han har svassat runt som en hovpage runt landslagsstjärnorna i alla år och inte vågat säga flaska. De som har velat ställa villkoren har fått göra det, landslagsledningen har aldrig visat dem tydliga rättesnören.

Zlatan har fått ställa villkor vilka journalister som skall stängas ute från en presskonferens även när det inte varit hans utan Förbundets presskonferens i samband med landskamp. Ett mycket allvarligt ingrepp i den demokrati som ett idrottsförbund i Sverige har att rätta sig efter. Varken Richt eller Lagrell gjorde ett smack.

Det är bara i diktaturer man stänger ute de man anser misshagliga. Ingen har vågat ta itu med spelarna – jo, Lagerbäck då när han skickade hem sin svirande trio, men det minns jag att jag tyckte var fel. Då.

Etik och moral

Gunilla Axén är värd respekt för att hon nu kommer ut med sina anklagelser. Hon skall ha all stöttning. Synd bara att ett ärkesvin från Hollywood skall behöva ertappas med byxorna nere innan också svenska utsatta kvinnor vågar träda fram. Jag förstår vilken tuff uppgift det kan vara i typiskt manliga strukturer att få gehör – Gunilla fick det ju inte – men om den här #metoo-kampanjen skall bli ett avstamp för framtiden måste nog tjejer ta matchen, visa mod och kurage och smida medan järnet är varmt, inte vänta i tio år med att anmäla.

Och, framförallt; chefer måste låta etik och moral gå före girighet. Arbetsmiljön måste vara sådan – i alla rådande samhällsstrukturer – att visselblåsarna har allt stöd de behöver.

Och allra bäst förstås; att före detta starka ledare som Lars Åke Lagrell visar respekt för anmälaren istället för att skjuta över ansvaret på henne och att alla som tror att de har någonting att visa upp som intresserar allmänheten, stoppar ner den i byxorna igen och visar staken på plan. Det är bara där vi vill se en.