Särskilt som Norge samtidigt vältrade sig i medaljer efter en succéartad, "tvärvetenskaplig" satsning (OS-toppen) som håller ännu. Sverige plagierade i någon mån konceptet efter en gemensam satsning mellan regeringen och näringslivet och med Stefan Lindeberg som bas. Resultaten kom. Ett vinterland som hade börjat töa bort pånyttföddes i de efterföljande spelen.

Fyra medaljer i Albertville, tre i Lillehammer; nu stod jag på en ambassadmottagning i den japanska arrangörsstaden Nagano (1998) och småpratade med dåvarande idrottsministern Leif "Blomman" Blomberg. Det var inte särskilt muntert i det svenska lägret. Några timmar bort med den snabbgående shinkansen hade Elisabeth Gustafson med sitt lag tagit brons i damernas curling.

Sushi inget för "Blomman"

Det var allt vi hade att spegla oss i, "Blomman" och jag, med några dagar kvar av spelen, där vi stod i valet och kvalet mellan en japansk och en svensk buffé, saké eller vodka. Medan norrmännen håvade in som en croupier vid ett spelbord och hade fickorna fulla. Tjugofem medaljer, varav tio av guld innan elden släcktes.

"Gillar du sushi?", frågade jag.

"Vad faen är det? kontrade han.

Jag pekade på de små japanska riskuddarna.

"Jag kör på det säkra", sa han och vände sig mot köttbullarna och sillen.

De flesta i svensklägret kommenterade naturligtvis detta tredje OS-fiasko och "Blomman" sa: "Vad faen gör vi åt det här, Stolt, vi kan ju inte fortsätta söka vinter-OS om vi inte har några medaljchanser längre."

"Ja, sa jag, du får väl slanta upp lite ur statskassan".

"Det kan nog komma nåt", sa han.

En rak beställning

När vi åkte hem var det i sällskap av två lite oväntade silvermedaljörer i spelens slutskede. Pernilla Wibergs i störtlopp minsann och Niklas Jonsson på femmilen. Men ändå; tre medaljer, ingen av guld, tre fiasko-OS i rad nu. "Hej då mitt Vinterland", minns jag att jag skrev.

En dryg vecka senare vissnade "Blomman", segnade ner framför dörren till sitt hotellrum i Göteborg, drabbad av en hjärnblödning som ändade hans liv.

På hösten kunde istället hans efterträdare, Lars Engquist, presentera den nya OS-satsningen som innebar att näringslivet satsade sjuttio miljoner och regeringen lika mycket.

Ett vässat olympiskt projekt, en svensk olympisk kommitté med lite snabbare beslutsgångar och tuffare resultatkrav. En rak beställning från regeringen löd: tio medaljer i Sydney 2002, tio i Salt Lake City 2002, tjugo i Aten 2004. Idrottens vinnare som nationens redskap. Ett koncept med svagt östtyska konturer.

Vilket avsked i Turin

Det blev inget guld i Salt Lake City heller fyra år senare men sju medaljer var i alla fall en fördubbling och i Turin 2006 kom succén, återbetalningen på det olympiska elitprojektet efter klassisk, svensk blandekonomisk modell; staten och kapitalet, Erlander och Wallenberg; så där hade ju svenska succéer ute i världen sett ut förut. Sju guld, två silver, fem brons.

Synd att inte "Blomman" fick vara med och skörda frukterna. Han var barnsligt idrottsintresserad dessutom.

Turin var mitt sista vinter-OS på plats som Sydsvenskans krönikör. Ingen dålig final. Anja Pärsons fenomenala slalomseger som jag håller som ett av de största svenska OS-ögonblicken i historien, Anna Karin Olofssons skidskytteguld, hockeylegendernas dröm som gick i uppfyllelse och så presenterades på denna internationella "mässa" en ny, svensk specialitet; längdåkarnas sprint med tre guld. För att inte tala om curlingguldet som upprepades av lag Anette Norberg fyra år senare i Vancouver.

Då kom Marcus Hellner, Johan Olsson, herrstafettlaget, Charlotte Kalla och svensk längdåkning hade repat mod igen. Björn Ferry åkte på ett ben med skidskytteguldet över mållinjen, gick i spinn totalt och sa saker som varken han eller vi begrep.

Sex medaljer kanske

Och så totalt medaljrekord (15) senast i Sotji även om guldhalten devalverats rejält. Bara två: skidornas båda stafettlag. Men det är ju å andra sidan triumfer som vi älskar allra mest när de blir till.

Och så nu; Pyeongchang i landskommunen Gangwon-provinsen, cirka 180 kilometer öster om huvudstaden Söul där sommar-OS hölls för trettio år sedan. Sydkoreanerna själva stavar ibland namnet PyeongChang, alltså med stort C mitt i för att slippa förväxlingen, som ofta sker, med Nordkoreas huvudstad Pyongyang. Nu skall de ändå under några veckor samsas, ett litet spel för det politiska galleriet.

OS staden (med cirka 45 000 invånare) ligger vid Taebaekbergen (700 meter över havet) och det finns gott om buddhisttempel i området för den som vill be en stilla bön och ladda i enskildhet och tystnad.

Vi får vara morgonpigga om vi vill bevittna hur de lyckas. Årets OS-stad ligger tidsmässigt åtta timmar före oss på dygnet.

Så vad tror ni?

Jag ligger lågt. Visst kan det bli tio, men jag tror på sex medaljer. Något får gärna bli guld (Sandra Näslund, Stina Nilsson, Kalla, Hansdotter ???).

Vinterlandet Sverige har ändå en del att bevisa 2018. Herrarna inte minst.