12 miljarder skall jämställas med kulturen som får 35-40 om man räknar in den del av Public Service som är förtäckt kulturstöd och investeringar i kulturbyggnader.

Här genererar idrotten ca 3 gånger så mycket skatteintäkter tillbaka som kulturen där dessutom efterfrågan är mycket begränsad.

IIdrotten har blivit en tjänsteleverantör

I sommar har regeringen gett idrotten 100 miljonerför idrott på Fritidshemmen. Det är bra och välförtjänt men här ser vi en ny trend, samhället upphandlar tjänsten idrott av idrottsrörelsen. Dvs Idrottsrörelsen har blivit en tjänsteleverantör. Det tycker jag är positivt. Här finns potentialen.

I fjol så upphandlade Hörby tjänsten träning för äldre av ett kommersiellt gym medan Umeå gav äldre fri träning i kommunala simhallar med tränare från ideell förening.

Alarmerande är bristen på hallar

Vi har stor brist på hallar/anläggningar för träning och en besvärlig finansiell situation i kommuner och landsting. RFs strategi för 2025 innebär att vi skall ha fler som fortsätter idrotta efter elva år och att massor med vuxna skall idrotta i föreningsregi.

Det är ett omöjligt mål om vi skall begränsa oss till kommunalt finansierade anläggningar. Golfen som finansierar sina anläggningar utan samhällsstöd kan växa, behövs det fler golfbanor så byggs det fler golfbanor. Men golfen är rätt ensam om att finansiera sin verksamhet (som också omfattar +50.000 barn och ungdomar) utan samhällsstöd.

Hur det blir med idrottens intäkter från den omreglerade spelmarknaden återstår att se. Två år till den nya tilläggsutredningen skall presenteras. Minst 3 år till ny lagstiftning. Min bedömning är negativ. Även om den ideella sektorn får monopol på digital bingo är risken att de kommersiella bolagen tar marknadsandelar och slår ut de ideella aktörerna. Det gäller självfallet alla analoga produkter också. De kommer att dö. Sen tillkommer risken att även om idrotten skulle vara framgångsrika på spelmarknaden så sjunker det övriga statsstödet. Här finns ett par tre hundra miljoner för de stora ligorna och den yppersta elitidrotten, med del av pengar till CSR.

Kommunerna måste bygga mera

När det gäller anläggningsproblematiken är det min bedömning att 51 procent nu blivit ett hot som på allvar begränsar en snabbare utbyggnad. Vill vi ha seriösa kommersiella aktörer som finansierar anläggningar måste de kunna ha kontroll över verksamheten för att säkra sin investering. Nu landar såna pengar hos aktörer som Superpark som skapar massa rörelse och samhällsnytta men utan samverkan med föreningslivet.

Strategi 2025 och 51-procentregeln är en direkt krock. Vi behöver utöver kommunalt finansierade anläggningar fler lösningar där privata aktörer kan ta den rollen. Annars får vi färre nya anläggningar. Läser man SKL:s prognoser om kommunal ekonomi blir detta oomtvistlig fakta. Grupper av föreningar bör också genom bolag med kommersiella aktörer kunna bli ägare/operatörer av anläggningar.

På den positiva sidan ser jag ”upphandlingsmodellen”. Det är lönsamt för kommuner att upphandla träning för äldre. Finns en del konkurrensrättsligt att hantera men kostnaden för kommunen torde blir mindre än 10% av minskningen av kostnader för äldrevården. Här behövs inget statsstöd. Här finns massor med intäkter för föreningslivet om man är intresserad. Man måste räkna med konkurrens från kommersiella aktörer. Kräver självfallet kunskap om hur man ger bäst träning för äldre och betalda ledare.

På en statlig nivå finns det anledning att upphandla/ersätta integrationsprojekten runt om i landet. Vi vet att idrotten är bästa aktör på integrationsområdet, vi vet att ersättningen måste upp för att idrotten skall orka. Vi vet att besparingar i samhället som effekt av bättre integration är mycket stora.

SPK är viktig, ja, avgörande

Jag ser begreppet SPK (Svett per krona) som en viktig parameter. För kulturen är motsvarande BPK (bildning per krona). Skall idrotten få mera stöd måste vi löpande visa att vi ger mer tillbaka för varje krona stöd än andra delar. Det fotbollen, golfen med flera gör för att påvisa idrottens samhällsnytta.

Det finns också vissa hinder med ”Upphandlingsidrott”. De små föreningar och förbund som inte kan vara med hamnar i en än sämre sits. Föreningar som brinner för att utveckla elit får också svårt att ställa om sig om de ens skall ge sig in i upphandlingsidrotten. Konkurrensen från kommersiella aktörer kommer också att bli svår.

Så sammanfattningsvis så kommer vi att få en finansiering som ser ut som följer:

Det generella statsbidraget kommer att utvecklas sämre än kulturbudgeten. Så är det bara eftersom RF inte vill ta fighten.

Kommunala bidrag kommer att bestå men inte öka. Kommuner kommer inte att kunna inte finansiera anläggningar utifrån efterfrågan och behov. Här har jag en förhoppning om att e-handeln växer snabbt så att stora lador i shoppingområden kan köpas billigt för idrott, men det tar två-tre år till.

Upphandlingsidrott för äldre och integration har alla förutsättningar att bli en god intäktskälla för de föreningar som är duktiga nog.

Nu krävs det ett ändrat tänk

För att då avsluta med den stora frågan. Vad händer på RIM 2019 om framtida finansiering, dvs fördelning av statsbidraget och vad som krävs för att bli invald/få stanna kvar.

Min gissning är en kompromiss som blir utslätad och inte skapar det förändringstryck vi behöver.

Det jag vill är att man för att få bli invald skall ha minst 100 föreningar och minst 15.000 medlemmar. Samma gäller för att vara bidragsberättigad med undantag för befintliga mindre som har haft tillväxt de senaste 5 åren. För förbund med mindre än 150 föreningar skall extern revidering av föreningar och medlemsantal göras årligen.

Då kan vi fördela pengarna så det blir mycket svett per krona. Det stärker idrotten mot kulturen.