Siffrorna för stödet till resten av det s.k. civilsamhället går inte att mäta. Det finns ingen samordning, ingen uppföljning och ingen kontroll. Ingen vet hur mycket det rör sig om. Min gissning är minst tio och upp till 25 miljarder per år. Det behöver inte ens finnas någon verksamhet och sannolikheten att aktörer får bidrag flera gånger för samma projekt där stödet går till avlöna de i ledningen för organisationen men det saknas utövare/besökare är hög.

vägrar insyn

Folkbildningsrådet skickar iväg 5 miljarder skattepengar till studieförbund. Det är vällovligt men de är en organisation som vägrar ge transparens och det finns ingen uppföljning eller kontroll. Till och med när omfattande bedrägerier upptäcks så sker ingenting.

Barnbarnet har både matcher och träning i fotboll och innebandy varje vecka med några få undantag under ett år. Dvs inom idrotten så är antalet aktivitetstillfällen mångdubbelt större än inom politiken, kulturen och övriga civilsamhället.

Det idrotten ger är inte glädjen idrott utan något väsentligt mycket viktigare. Idrotten lär barnen att vara i tid till träning, fungera i grupp/lag, respektera en ledare och alltid göra sitt bästa. De blir anställningsbara.

Livets skola

Här finns tonvis med undersökningar som på vetenskaplig grund påverkar positiva effekter på förmågan att gå ut med godkända betyg, studera vidare, få jobb såväl som minskad barnfetma med flera stora samhällsvinster.

Tillkommande i ett samhälle av söndercurlad skola och lika curlande föräldrar är att idrotten lär barnen förlora. En av de viktigaste egenskaper vi behöver för att lyckas i livet.

De 33 miljarderna till kulturen (inkl kulturens andel av Public Service) går i stor utsträckning åt till löner. Samma gäller partistödet. I båda fallen har man lämnat idealen för svensk folkrörelse om ideell verksamhet bakom sig. Långt bakom sig. Jämfört med Idrotten med 600 000 ideella ledare är det skämskudde det handlar om.

225 miljoner till kontnärslöner

Kulturen är å andra sidan ingen folkrörelse, de aktiva tyckte det verkade ekonomiskt osäkert och föredrog lön och pension som anställda av stat, regioner och kommuner eller deras institutioner istället. Någon annan skall betala. Senaste exemplet är utredning om konstnärslöner där man föreslår 225 miljoner kr per år till för att öka löner och pensioner åt de konstnärer vars tavlor ingen vill köpa. 

Sen är partierna inte ett spår bättre. De har själva beslutat att dubbla bidragen till sig själva. Närmare begreppet nepotism och korruption går inte att komma. De har beslutat att de som satt i Riksdagen skulle inte drabbas av förändring av pensionsvillkoren utan bli försörjda hela livet även om de slutade som riksdagsledamöter vid 30 års ålder (det nuvarande systemet gäller bara de som valdes in efter beslutet). De har samtidigt (under ca 25 års tid i båda fallen) tappat 90 procent av sina medlemmar. 

konsten att förlora så många

Att bli av med 90 procent av medlemskadern på 20 års tid (demokratiutredningen av Olle Wästberg) kan bara vara möjligt om man medvetet agerar för att bli av med sina medlemmar. För någon vecka sedan såg jag för första gången uttrycket ”Det postdemokratiska samhället”. Ett begrepp för statsvetare och politiska krönikörer för en ny samhällsordning där vi lämnat den representativa demokratin. Huruvida det vi fått istället är demokratiskt framgår inte av begreppet så där får jag återkomma när jag blivit kunnigare.

Vad värre är att de som då uppenbarligen är inkompetenta att behålla medlemmar också är de som anser sig vara kompetenta att granska idrotten. Då självfallet med helt andra måttstockar.

Nu skall inte ovanstående ses som att jag är emot kultur och demokrati. Tvärtom så är kultur en omistlig del av samhället. Både den kommersiella som attraherar många och den olönsamma kulturen är omistlig för vårt samhälle. Jag blir varm i själen när jag går förbi det lokala biblioteket och ser en bibliotekarie idka högläsning för barn. Att ge alla barn glädjen av att läsa oavsett hemmiljö är jag beredd att betala mer för. Varför jag och andra i en välmående överklass skall subventioneras med 2000 kronor för ett Operabesök är mera tveksamt.

Demokrati, yttrandefrihet, försvarande av äganderätten och ett välfärdssamhälle är självfallet lika viktigt för mig. Här noterar jag ett ökande politiskt engagemang och ett minskande partipolitiskt engagemang. Om jag klagar på att idrotten inte anpassar sig till samhället fort nog ibland så framstår de ändå som ett japanskt höghastighetståg medan partierna blir en målande beskrivning av en nedriven kontaktledning i Alvesta. Det gör mig både bekymrad och ledsen, men partierna kan nog lära sig ett och annat av idrotten samtidigt som idrotten kan lära kulturen vad ideellt engagemang är.

Mina två värdeord

Den här krönikan bygger på två av mina värdeord. Relativitet och Perspektiv. Relevansen går inte att bedöma utan dessa ord. Huruvida 2 miljarder till idrotten är mycket eller litet är omöjligt att svara på utan relativitet och perspektiv. I jämförelsen med partier och kulturen framstår det som det mest effektiva användande av skattemedel vi har eller mera troligt att idrotten inte får bråkdelen av vad de förtjänar.

Min förhoppning är att jag nu gett mina läsare ett vidare perspektiv. Jag är ledsen att jag inte kunde ta med resten av civilsamhällets bidrag i jämförelsen men ingen har en aning om hur mycket det är och vad som görs med pengarna och ändå pratar vi om gigantiska belopp.