Det finns många företag som vill komma åt idrottsintresserade för att bygga värde och vinster åt sig. Jag kallar dem idrottens parasiter och jag blir tyvärr ofta förvånad över hur svårt idrottsförbund, idrottsföreningar har att förstå vad de inte får göra, nämligen att ge någon annan kontrollen över deras medlemmar och kunder.

Här misslyckades man

Vill man förstå konsekvenserna kan man intervjua valfri hotelldirektör i valfritt land i världen. De förstod inte vad som hände, de saknade motmedel och de valde att hålla för öron och ögon för konsekvenserna av Internet. Idag äger Expedia, Hotels.com, Booking.com, Tripadvisor och någon till hotellens kunder. 

Uppemot 80 av bokningarna kommer via någon av ovanstående aktörer som tar 15-25 procent i provision, ställer krav på att få lägsta pris och ha tillgång till det sista rummet. 

För ett hotell idag är provisionerna till de här bokningstjänsterna ett belopp som vida överstiger vinsten (gäller självfallet inte rena konferenshotell).

För mig som kund har hotels.com och tripadvisor som är de två tjänster vi använder varit lysande. Vi får som guldmedlemmar ännu lägre pris, var tionde natt gratis, förtur på uppgraderingar, senare utcheckning och vi kan genom att använda tripadvisor hitta de små personliga pärlorna istället för att som förr vara hänvisad till kedjehotellen när man besöker städer man inte känner. 

Kunde uppvakta hockeypubliken

Den tidigare största aktören på konsert- och arenabiljetter hade samma upplägg. De ägde kunden och använde oss biljettköpare för att marknadsföra andra event. Hockeyklubbarnas publik, som är bulken av besökare på arenor fick bli kundmassa vid LiveNations konserter.

Idrotten får inte upprepa det här misstaget. Spelar ingen roll om det är bokningsappar för golf, biljettsystem för arenor eller content som tv-sändning av ungdomars fotbollsmatcher det handlar om.

Regeln är enkel. Ingen skall någonsin få komma åt föreningars databaser och ingen annan skall någonsin få bestämma över föreningars prissättning.

Det innebär självfallet inte att man inte kan anlita externa IT-leverantörer. Det går alldeles utmärkt och är i regel att föredra. Men avtalen med sådana måste innehålla ovillkorliga paragrafer som säger att all kundata är föreningens och att ”White label”-leverantören har avsagt sig all rätt samt att man har rätt att kontrollera att all data är borta när avtalet löper ut.

Då förvinner pengarna

Företagen kommer självfallet att använda GDPR som en orsak till att de måste äga databaserna. Det är självfallet ett partytrick. Föreningen kan äga och ge företaget uppdraget sköta systemen. 

När företag genom en app kan få tiotals miljoner användare. Samtliga supportrar till fotbollsklubbar i Europa och den vägen nå vinster på många miljoner så tjänar man pengar som klubbarna borde ha tjänat själva.

Golfklubbarna som nu erbjuds att ge bort sina gäst och medlemsdatabaser till en bokningsapp måste säga nej. De skall inte ges möjlighet att boka klubbens tider om de inte kan påvisa ett avtal med förbundet som visar att de inte kan skapa värde på klubbens medlemmar, dvs inte äger kunddata och inte har den formella kundrelationen. De kommer dessutom aldrig att kunna skapa värde åt golfklubbarna i enlighet med vad de säger.

Anlitar man en extern aktör för att sända juniormatcher i lagidrotter så får inte de äga kunddata som till 90 procent består av barnens föräldrar, mor och far föräldrar, syskon med flera. Det skall klubben göra. 

Det pågår nu en tävling där man i affärstidningar pekar på hur telekombolag köper contentaktörer som man kallar för contentbaserat. Det är inte hela sanningen, inte ens en del av sanningen.

Hårdvalutan ska tilhöra idrotten

Det här handlar om att bredda kundbaser och då är idrottens alla engagerade individer hårdvaluta. Den skall vara hårdvaluta men den skall vara idrottens valuta.

Vi har en stenhård konkurrens om människors fritid och den kommer att bli värre. Idrotten måste säkra sina immateriella värden och där är kund och medlemsdatabaser en av de viktigare tillgångarna.

Idrotten måste också komma närmare kunden, medlemmen, utövaren, supportern. Här får det inte finnas något mellanled utan klubben äger själva relationen och kommunikationen.

Kan vi jobba så?