Svensk idrott med 3,2 miljoner deltagare i knappa tjugotusen föreningar är för stor för att inte vara utsatt för brott, hot, våld och övergrepp. Frågan är hur man får ned nivåerna till acceptabla nivåer, att bli av med dem helt lär inte gå förrän vi får ett brottsfritt samhälle. Något jag bedömer kan ta någon vecka till.

Beslutsamt av RF

Att strutsmodellen att sticka huvudet i sanden inte fungerar är det lätt att enas om. Förklarande överslätningar ”han är egentligen snäll typ” är ingen framkomlig väg. Därför skall RF ha beröm för att man varit med och tagit fram den här rapporten. Upp med eländet på bordet så vi kan börja agera.

Det som då antas krävas är en kombination av att idrotten internt sätter ner alla fötter när det gäller vilka beteenden som accepteras i kombination med att polisen både får, kan och vill samt har resurser att agera och att våra domstolar förstår allvaret och dömer kännbara straff.

Att idrotten kommer att kunna sätta ner foten känner jag mig trygg i. Polisens effektivitet med den nya organisationen gör mig rädd, trots duktiga, kunniga och ambitiösa enskilda polismän är det mindre troligt att man får resurser att leverera. Våra domstolar känner jag totalt maktlös gentemot nu när brottslingar från s.k. god familj skall frikännas som princip.

Trakasserierna för vanliga

Det är olika typer av brott. En tyvärr alltför vanlig form är trakasserier där unga spelare och unga domare utsätts för könsord och andra otidigheter från primärt föräldrar på läktarna. Sedan länge har jag som förslag att sådana föräldrar skall anmälas till socialförvaltningen då de uppenbart är olämpliga som vårdnadshavare. Får för mig att det preventiva blir rätt så framgångsrikt då det inte kan vara kul att förklara för hustrun varför familjen utreds som vårdnadshavare på grund av att mannen inte har vett nog att inte skrika könsord till en 13 årig domare när åttaåringar spelar fotboll.

Vi har trakasserier av unga kvinnor som får allsköns idiotiska mess och påhopp av sexuell karaktär på sociala medier. Mitt förslag har varit att RF centralt har en stödlinje som också har förmåga att hantera det it-tekniska och göra en anmälan till polisen. Bör också ha en hög allmänpreventiv effekt. Välgjorda anmälningar med IT-stöd och juridiskt bistånd från en organisation som RF är svåra att skriva av. Nu inrättar RF en stödlinje.

De söker egen vinning

Vi har kapade föreningar där krafter som inte accepterar den demokratiska värdegrunden eller är ute efter egen vinning som ett problem. Här finns sedan något år beslut om förenklad ombudsröstning som tyvärr inte vunnit mark. Om RF lyckades leverera ett fungerande IT-stöd där det blev enkelt för både medlemmar och föreningar så skulle bristen på närvarande medlemmar på årsmöten sluta vara ett problem och de goda krafterna vinna. Självfallet bör system för e-röstning införas. Tekniken finns. Det som saknas är ett metodpaket (hur hanterar man tilläggsyrkanden och liknande).

Hoten mot ledare, tränare och även spelare inom elitidrotten kan bara hanteras genom bättre polis. Att tro att idrottens värdegrund når ut till de idioter som dödshotar tränares barn är naivt. Här måste stöd och skydd så att alla vågar anmäla förstärkas. Det måste göras, men det kommer att ta tid. Tilliten till våra myndigheter är också här ett problem.

Övergrepp av ledare och tränare på barn av sexuell karaktär eller mobbing går inte att få bort till fullo men min uppfattning är att idrotten är bättre än skolor, förskolor, religioner med flera miljöer där ungdomar finns. Idag upplever jag också att styrelser och ledare har hög vaksamhet på det här området.

Huliganismen minskar

Den s.k. Huliganismen på läktarna har minskat dramatiskt även om pyromanin och även s.k. bangers fortfarande är ett problem. Här vill jag flytta upp besluten om arrangörsavstängning till RF. En säkerhetsansvarig i en klubb skall inte behöva hantera det beslutet med de hot som följer. Kameror på arenan finns. Här bör personliga biljetter och biljettvillkor med skadestånd också införas på de få arenor där problemet är frekvent.

Matchfixning är ett hot mot lagidrotterna såväl som mot spelbolagen. Litar man inte på att matchen är just så lär man inte vara beredd att spela heller. Här är jag mer dystopisk. Tvångsmedlen där den nya spelmyndigheten (en trimmad lotteriinspektion) får rätt att införa regleringar för den del av spelbolagen som har licens är ett trubbigt instrument.

Är myndigheten för nitisk riskerar de utländska lämna in sina licenser och systemet krackelera för att de inte får de spelobjekt de vill ha. Svensk myndighet har dessutom små möjligheter (inga) att kontrollera asiatiska spelbolag även om de har spelobjekt i Sverige.

Sammanfattningsvis kan vi utgå ifrån att idrotten drabbas för att man så stor att man får sin del av samhällets problem och att idrottens värdegrund och struktur gör att idrotten hamnar på en lägre nivå än samhället i övrigt.

Idrotten äger också hela ansvaret för att agera. Föräldrar måste känna trygghet att lämna sina barn till föreningar, publiken måste känna trygghet på läktarna, anställda i föreningar lämnar om de utsätts för hot och det sportsliga som är grunden för idrotten hotas av matchfixningen.

Den stora frågan är om samhället har förmågan, viljan och kunnandet att sköta sin del av avtalet. Idrotten fixar inte detta utan väl fungerande myndigheter.