Kommunalt finansierad träning för äldre (+55) bedömer jag vara en bransch som kommer att explodera. Skälet är enkelt. Det är förmodligen det mest lönsamma en kommun kan göra.

En naturlig utveckling

Träning och social samvaro skapar i kombination med vettig kost en väsentligt kortare period mellan fullt frisk och död. Ingen har någonsin sagt sig vilja bli gammal och sjuk. 

Utöver ett enormt kvalitetslyft för den enskilde så innebär det här mycket stora besparingar för kommuner och landsting som bär kostnaden för sjukvård och äldrevård.

Ökade kostnader för sjuka äldre och äldrevård riskerar att hota välfärdssamhället om vi vare sig har råd med eller finner personal till att hantera den ökning som förutspås.

Med den mängd vetenskapliga rapporter som finns bör det gå att ta fram en modell för hur mycket varje investerad krona i äldres träning ger i besparing inom äldrevård och sjukvård. Min gissning är minst tio kronor men det kan vara mångdubbelt mer. 

Få förbund har kapacitet

Äldrevården är två problem, dels kostnaderna och dels brist på personal. Ur ett politiskt och mänskligt perspektiv tillkommer det mänskliga lidande som kan minskas.

Vi har två problem att hantera, dels klassfrågan och dels glesbygd. De urbana äldre i medelklass tränar redan i stor utsträckning och deras incitament av bättre hälsa är stora nog för att de även bär kostnaderna själv.

Det enkla och lilla problemet för kommunerna är att hantera ledare och anläggningar. 

Här finns en uppsjö av aktörer som kan ställa upp med ledare. Inom idrotten finns några få förbund som Golfen, Simningen och Friskis som kan medverka. Det är dock få förbund inom RF som har kapacitet, resurser och förmåga så här bör kommunerna vara noggranna i sina val.

Och här finns flera aktörer

Men det finns en uppsjö av andra aktörer. Pensionärsorganisationer som redan når de äldre och har medlemmar och kanaler. De har redan verksamhet på idrottsområdet som enkelt går att skala upp. Kommersiella aktörer som SATS, Balance och andra gymkedjor är självklara. Privata Yoga-tränare och hälsocoacher är en annan stor grupp. 

Sedan har vi ett växande antal aktörer med digitala hjälpmedel: 

• Skandia med sin träningsapp där anställda i företag som tecknat Skandias sjukförsäkring får använda appen för träning och får incitament att göra så. 

• Boo Energi, den ekonomiska föreningen som driver elnätet där vi bor i Nacka har en lösning där vi kan få rabatt på elräkningen om vi tränar regelbundet med deras app. Här finns möjligheter för många företag att förstärka sitt CSR arbete. 

• Ica och Coop är och likaså är Svenska kyrkan en annan möjlig aktör med många äldre bland de som besöker dem. Digitala lösningar som skapar nya former av communities och mer träning är en höjdare.

De är dessutom både mer attraktiva och effektivare än idrottsrörelsen.

Gäller att stimulera kommuner

Statligt stöd på det här området bör i första hand finnas för att stimulera kommuner att komma igång, för att ta fram vetenskapliga bevis. och för att samordna en ”best Practice”. En ”Äldre tränings samordnare” i varje kommun är ett bra exempel på vad staten kan finansiera i en roll som katalysator.  

Någon annan statlig insats behövs inte då incitamenten för kommuner och landsting är så starka. Jag kan inte se några fördelar med ökat stöd till RF på det här området och förstår inte hur RF kan göra det till en del av sin valårsprioritering. 

Idag får vi bevis genom en forskningsstudie (SR Ekot) på att ”träna på recept” är en framgångsrik modell. Det jag skriver om handlar delvis om  att skala upp den modellen.

För kommuner handlar modellen för hur man upphandlar träning och vilka som har bäst former för hur man når de som inte tränar, de i utanförskap. Samordning med landsting behövs också så de som har störst behov får hjälp nås och att man här även inbegriper fel kost och anti-rökning. 

Rädda välfärdssamhället!

Det vi bör vara noga med för att det här skall bli bra att det inte handlar om att ge föreningar ökade bidrag utan att det som krävs är att upphandla en tjänst av en mångfald aktörer. 

Ersättningen bör kopplas till både kvantitet och kvalitet. Syftet är inte föreningsstöd. Syftet är sänkta kommunala kostnader och ökad livskvalitet för medborgare. 

Hur vi hanterar äldre i glesbygd är en annan fråga där det kan finnas skäl för staten att vara med och hjälpa till eftersom de kommunerna är mycket hårt ansträngda.

Då lönsamheten är garanterad för både kommuner och landsting och då idrottens största problem, dvs anläggningsbrist inte är ett problem (alla träningsanläggningar för barn och ungdom är tomma på dagarna) så finns det inga skäl att inte börja i morgon.

Det här är en väg för att rädda det välfärdssamhälle vi alla vill ha.