Chelsea vann förstås. Med 2-1. Precis som Real Madrid kvällen innan vunnit en match på Johan Cruyff-stadion i Amsterdam med 2-1 mot ett Ajax som spelade en modig, kvick, underbar fotboll och förtjänade så gott som allting. 

Ajax är ett bättre lag än Malmö FF, den holländska förädlingsskolan är stationen mellan den europeiska fotbollens grundskolor och de finaste universiteten men i attityd, i förberedelser, i taktiskt tänkande och mental inställning var det två likvärdiga prestationer jag fick se. Och två väldigt fascinerande fotbollsmatcher. Båda bjöd upp till dans, båda gav sig själva chansen, båda överträffade sig själva. Och ändå?

Det rikaste vinner

Till slut står den rikaste där med ännu mera. Det är den givna lösningen på en ekvation som inte ens behöver räknas. ”Åt de som har skall varda givet”. Bibeln har trots allt rätt i ganska mycket.

Chelsea rankades senast jag såg Forbes uträkningar till Europas (och därmed världens, antar jag) sjätte rikaste klubb och värderas till ca 10 miljarder svenska kronor.

De stora vinner oftast eftersom de haft möjlighet att köpa just de spelare som avgör matcherna, just de spelarna som klubbarna lite lägre ner på rankinglistan tvingas sälja. 

Chelsea har vunnit Champions League.

Chelsea har till och från varit charmlaget nummer ett i engelsk fotboll och på 70-talet var klubben tätt förknippad med Swinging London, vägg i vägg med musik- och modetrenderna som rådde på och runt King’ s Road. 

Modigt och starkt

Det var då, närmare bestämt 1971, som Åtvidabergs FF, efter 0-0 hemma på Kopparvallen, åkte till London för returmatch, släppte in ett tidigt baklängesmål, utsattes för en hysterisk press av hemmalaget (Chelsea hade då vunnit Cupvinnarnas cup på våren och var storfavoriter) den sista halvtimman av ett Chelsea med spelare som Peter Osgood, John Hollins, Peter Bonetti, Ron Harris, Alan Hudson, en av klubbens starkaste årgångar. Då drog tränaren Sven Agne Larsson ner Ralf Edström som extra innerback och han nickade säkert bort femtio inlägg, hörnor, frisparkar, han blev en luftvärnspjäs som smulade sönder engelsmännens flygande anfall, Roland Sandberg fick dit ett kvitteringsmål och med 1-1 slog ut Chelsea ur turneringen. En europeisk jätteskräll. Det var också mod och uppoffring och briljant försvarsspel.

Jag skrev en krönika om att Malmö FF med sin halva miljard nu gått ”from sounds to things” och flyttat fram sina positioner. Mot Chelsea visade klubben vilka steg man tagit. Vet inte om jag sett ett svenskt lag i februari månad så uppvevat i tempo, så starkt och uthålligt, så bra i det tekniska spelet jämförda med ett världslag. Och framförallt inte så modigt, så ogenerat rejält i attackerna så att man såg att varje spelare därute fullt och fast trodde på chansen att rubba Chelsea.

Klockren taktik

De inte bara trodde. De gjorde det. De attackerade med allt som stod till buds ända framme vid gästernas straffområde, det måste ha känts för David Luiz och de andra som att ha trampat i ett jordgetingbo och så tvingas freda sig för allt envetet surrande runt omkring dem. Det var en storartad uppvisning i självförtroende, vilja, aggressivitet - och en med bravur klarad examen efter envetna studier och förberedelser.

Den tyske tränaren Uwe Rösler imponerar på mig mer och mer för varje månad. Att få upp laget på den fysiskt och fotbollsmässigt höga nivån till mitten av februari och så allvarligt kunna hota ett - om än lite bekvämt och lågintensivt agerande - Chelsea visar, att han vet vad som krävs och kan mäta ut måttet av nödvändiga förberedelser. 

MFF har behållit spelare som velat flaxa iväg, träningsläger har kostats på, det har rustats i ledarstaben och resultatet, den första förevisningen av det ”nya” Malmö FF var en fröjd att skåda. Taktiken dessutom klockren. 

Med klok kaxighet

Men framförallt; den mentala uppladdningen hade skötts perfekt. Alla var uppskruvade till max från första sekund, alla trodde på möjligheten, och gav sig den. Det var malmöitisk kaxighet blandad med klokhet och måttfullhet. Och det höll på att gå hela vägen. MFF hade förstås behövt en 2-0-seger för en chans i returen på Stamford Bridge. Men bara det att vi talar i sådana termer, att det faktiskt med lite tur kunde ha hänt, visar väl att årets svensk fotbollspremiär, med planen full av europeiska stjärnspelare, var någonting för hela Fotbolls-Sverige att vara stolt över.

Det stämning som de 20.312 åskådarna bjöd på, den sång och den värme som strålade ut från läktarna denna 14 februari var verkligen av högsta internationella klass. 

Det var Malmö från en av de många ljusa, vackra, starka och förhoppningsfulla sidor som vi som bor här vet överskuggar all den skit som också göms här. Stolta ljusblå själar i förening på Alla Hjärtans Dag.

”Vi” vann - men ändå inte.

Thats life.