Här är fokus på problem i sådan omfattning att något positivt med idrottande barn inte verkar finnas.

Jag delar Klas syn på för tidig elitsatsning, exkludering, problem med övergrepp och alla andra problem som uppstår för en folkrörelse med 3,2 miljoner aktiva medlemmar, 600 000 medlemmar. Upplever att jag delar den synen på problemen med ledande personer inom förbund och RF också.

Alltid en felprocent

Sen är jag ekonom. Inte idrottsledare. Jag vet att i företag så är 98,5 procent maxnivån som går att nå. Att gå från 98,5 procent nöjda kunder till 100 procent kostar mer än det dubbla och skapar olönsamhet. 

På samma sätt kan inte idrotten göra mer än att agera mot alla former av övergrepp, problem med exkludering och vad det nu kan vara. Vill man gå från dagens ca 98 procent som fungerar till 100 procent som fungerar så är kostnaden för detta så hög att då kan väldigt få idrotta eller så får man lägga ner barnidrotten.

Svensk Idrott skall självfallet alltid bli bättre. Svensk Idrott skall ha färre barn som utsätts för övergrepp, tränas sönder och exkluderas. Här är min syn att RF och SF gör ett mycket bra arbete på det här området. 

Med bakgrunden att jag under en period varit Persona non Grata av RF Utifrån mina krönikor på IA i vintras kan ingen beskylla mig för att vara en megafon för RF eller köpt av någon. 

Mitt totala oberoende har ett mycket högt värde för mig. Att jag upplever RF:s brist på förmåga att hantera konstruktiv kritik och sakdiskussioner gör mig ledsen men det är en annan diskussion. 

Jag har ingen förtroendepost inom svensk idrott för att jag aldrig skall kunna misstänkas för att agera på andra grunder än mina egna åsikter.

Min bedömning är då att Klas Östberg i sina goda intentioner hamnat i ett läge där han gör mer skada än nytta.

Några hamnar alltid utanför

Min enkla slutsats att alla de stora för att inte säga gigantiska problem vi har inom svensk barn- och ungdomsidrott bara handlar om alla de barn och ungdomar som inte får eller kan idrotta. Det handlar om allt mellan en halv och över en miljon barn och ungdomar som inte får eller kan idrotta.

Vi har upp emot 240 000 flickor som är utsatta för hedersförtryck och inte får idrotta. Vi har förmodligen upp emot 1 miljon barn och ungdomar som inte kan idrotta för att föräldrar inte har råd eller inte förstår varför de skall prioritera den utgiften.

100 flickor som pressas för hårt i gymnastik, 100 000 barn som slutar för tidigt för att de inte platsar, 40 flickor som utsätts för sexövergrepp inom ridsporten är exempel på avarter som skall bekämpas och som RF och SF numera aktivt bekämpar på ett sätt som jag bedömer som gott (numerären är gissning, ingen vet).

Men problemen med barn och ungdomsidrott handlar inte om den promille av avarter och övergrepp som finns och alltid kommer att finnas om svensk idrott sysselsätter miljoner barn och ungdomar.

Det problem vi måste fokusera på är de som exkluderas. När det gäller hedersförtrycket är fotbollen och SvFF ett föredöme och en av få aktörer tillsammans med basketen som agerar. Här är RF av skäl jag inte förstår värda all kritik för man har så här långt inte ens accepterat hedersförtryck som problem.

När det gäller alla de som exkluderas så försämras deras möjligheter på alla områden från att klara skola, undvika barnfetma, utveckla motorik, få examen från universitet, få jobb, undvika missbruk i en lång lista.

Här är ekonomi ett av huvudproblemen. I vårt medelklassgetto fick jag igår lära mig att ridning 45 minuter per vecka för en fyraåring kostar 7 800 kr per termin eller 15 600 per år. 40 gånger 45 minuter är 30 timmar. Vi betalar i samma område 8 000 papp för ca 140 timmar golf per år som vuxna.

Strävan - att ge  samma förutsättningar

Här handlar det inte bara om att ge barnen glädjen med idrott. Det handlar om det grundläggande samhällsperspektivet att även om vi inte skall sträva efter samma utfall skall vi ge alla samma förutsättningar.

Ur det här perspektivet blir gruppen Barnidrott med fokus på problem och Klas Östbergs fokus på det negativa motstridigt svensk idrotts möjlighet att agera för att alla barn skall få samma förutsättningar.

Bristande samhällsstöd försämrar för alla barn som inte har två medelklassföräldrar som både har kunskap om vad idrotten ger, egen sådan bakgrund och ekonomi, att få göra sin klassresa och än viktigare få leva ut sin egen potential.

FB gruppen Barnidrott har många viktiga och positiva områden att bevaka men när man genomgående bara har fokus på de barn som finns där och inte de som saknas så hamnar man i samma grupp av exkluderande aktörer som hyresgästföreningen, vissa fackliga organisationer och stora delar av civilsamhället utanför idrotten.

När samhället löst problemet med sexuella övergrepp på barn kommer även idrotten att slippa dem. Dock inte innan. Min syn är att idrottsrörelsen skall bedömas utifrån det relativa perspektiv där vi skall kräva att man är bättre än samhället och förstå att det är omöjligt att vara mer än X procent bättre.

Sen skall idrottsrörelsen peka på den exkludering som hedersförtryck och bristande kunskap och ekonomi utgör och agera på dessa områden. Dock utan möjlighet att lösa problemen utan ökat stöd.

Idrotten är utan tillförda resurser bäst på integration av barn och ungdomar. Dock bara för att skola och samhälle är så förtvivlat dåliga. Idrotten kan göra skillnad men då krävs två saker.

Att aktörer som Östberg relativiserar de problem han hela tiden pekar på och att samhället förstår värdet av att få fler barn och ungdomar att idrotta.