Han hade marscherat fram till mig med raska steg, vit i ansiktet, läpparna som ett streck, allvaret lyste i hans ögon. Vad hade hänt? Vi hade ännu inte ens hälsat men så gjorde vi det med ett handslag och jag frågade hur det stod till. 

”Vi har aldrig varit så hårt pressade som nu”, sa han i nästa mening.

Det var februari 1980. Tre månader tidigare hade Sovjet gått in i Afganistan och nu hade den amerikanske presidenten Jimmy Carter skickat bud med sin utrikesminister Cyrus Vance, som han sänt till Lake Placid för att inviga IOK-sessionen. Ordern löd: ”Stoppa de olympiska sommarspelen i Moskva (senare samma år) eller flytta till ett annat land.”

Mitt i kalla kriget

Idrotten, allra mest den olympiska, hade plötsligt blivit ett redskap i händerna på världens mäktigaste män, befälhavarna i det Kalla kriget. Carter i USA, Bresjnev i Sovjet. Och där stod vi, den gamle Facit-direktören från Åtvidaberg och den utsände reportern från Östgöta-Correpondenten i Linköping, mitt i luftdraget mellan stormakterna och inför det faktum att krigets kyla skulle kunna släcka den olympiska elden. Jag förstod inte då vilket stort ögonblick det var men har insett nu efteråt, att mera idrott och politik kunde det inte bli. Den amerikanske presidenten trodde på fullt allvar att han med de olympiska spelen som slagträ skulle kunna smälla på sin kollega i Kreml.

”Vi har aldrig varit så ansatta men heller aldrig så enade; vi röstade med närmast total majoritet ner amerikanarnas förslag”, sa Ericsson. Han verkade stolt över beslutet. Att inte ens världens mäktigaste politiker skulle tillåtas använda den olympiska lågan som vapen i sitt maktspel.

Resultatet blev, som ni minns, att amerikanarna bojkottade spelen i Moskva (och fick många andra länder med sig) och att Sovjet svarade med samma mynt fyra år senare i Los Angeles.

”Bara ett världskrig kan stoppa de olympiska spelen”.

Ingen av oss visste då någonting annat än att Corona kunde vara en krans runt solen - eller månen. Och, för all del, en rätt god öl från Mexiko.

Bara ett världskrig…

Den långa raden av olympiska spel inleddes som bekant i Atén 1896. I Stockholm 1912 varnade IOK-presidenten (och spelens skapare) Pierre de Coubertin i sitt avslutningstal för ett stöveltramp som började höras och han blev sannspådd; första världskriget bröt ut och spelen 1916, som var tänkta att avgöras i Berlin, ställdes in. ”Inställt på grund av världskrig.” Ödesmättat så det förslog.

1940 var det dags igen. Andra världskriget. Vinterspelen (Sapporo) och sommarspelen (Helsingfors)  fick ställas in. Sapporo fick vänta på sin tur till 1972, Helsingfors fick förtroendet 1952. 

1944 pågick kriget ännu och vinter-OS i Cortina d´Ampezzo och sommarlekarna i London fick avblåsas. London fick sin chans 1948, Cortina 1956.

Sedan dess har olympiska spel - vinter och sommar samma år fram till och med 1992, från 1994 omväxlande vinter och sommar vartannat år - pågått i obruten följd.

Bojkotter har förekommit, hot har funnits, men i sin ambition att vara en sammanlänkande internationell kraft med fredliga avsikter har den olympiska rörelsen lyckats slingra sig någorlunda helskinnad genom kriser och mera begränsade krigsplatser. Tills nu.

Ny, farlig fiende

I sommar står Japans huvudstad Tokyo som arrangör igen. 1964 senast. Men nu sprider sig ett virus över världen. Inte fullt så blodigt som ett världskrig, inte så dödligt som bomber, gas och kärnvapen men tillräckligt elakt för att sätta hela länder i pausläge. Så beslutet att flytta fram spelen var det enda rätta. Bra att det kom i tid.

IOK-presidenten, tysken Thomas Bach, hade bett om anstånd och sagt att rörelsen följer utvecklingen men att han varit beredd på drastiska beslut. Det kom snabbare än vad han tänkt sig. Den gamle kanadensiske IOK-ledamoten Dick Pound (som jag pratat med många gånger eftersom han alltid varit frispråkig, på gränsen till skvallrig) hade redan läckt till USA Today och AFP. I Japan fruktar man för för konsekvenserna. Enorma ekonomiska värden på spel. Gigantiska problem också för IOK och andra organisationer att ställa om kalendern. Det finns tiotusentals aktiva över hela världen att ta ansvar för - men framför allt alla människors hälsa.

OS skjuts upp ett år. Troligen. Det var det vettigaste. 

Inställt i Tokyo

Det definitiva beskedet kunde inte vänta. Det handlar om förberedelser för tiotusentals idrottsmän över hela världen. Ett problem är att Coronaepidemin befinner sig i så olika faser i olika delar av världen, att när en del av jordens länder kan andas ut, pustar den övriga delen alltjämt under den gemensamma börda alla får bära. Ett OS i år - under nuvarande pandemi - skulle inte getts några rättvisa förutsättningar för deltagarna. Pressen har den senaste veckan ökat på IOK och dess utvalda värd, Tokyo, att ge ett snabbt besked. Norge, Österrike och Kanada hotade med att bojkottar OS, Australien att de inte deltar i något OS i år utan siktar på 2021. Bojkotter har förekommit förut. Av politiska och rasistiska skäl. Aldrig av epidemiologiska. 

”Det är bara ett världskrig som kan stoppa stoppa OS.” 

Och nu har vi fått det. Ett krig mot en liten jävla fiende som vem som helst av oss kan snyta ur näsan vilket ögonblick som helst.