Kanske kan vi hoppas på en ekonomisk tillnyktring. Förhoppningsvis är det här och nu, i ett vakuum mellan det som var och det (ovissa) som blir, som möjligheten ges att tänka efter, dra tillbaka tiden, tona ner överdrifterna och komma till sans med mycket av det som rusat iväg bort alla kontroll.

Kommer någon i fortsättningen betala en miljard för en fotbollspelare. Om än aldrig så briljant.

Vilka kommer att stiga som Fågel Fenix ur askan? Med vilka ekonomiska förutsättningar kan underhållningen i världsklass i fortsättningen bedrivas.

Världen tog paus

Stat efter stat gräver djupt i sina kassor för att försöka garantera ett funktionellt samhälle även när det förödande viruset dör eller lägger sig till vila? Expert efter expert hävdar ju att det kommer tillbaka. Företag efter företag skär ner, kravlar sig fram dag för dag med nästan tomma kassor. Konkurser är oundvikliga. Reklamen (via TV eller direkt) som håller toppidrotten under armarna minskar. Storföretag som finansierar eller äger idrottsföretagen gungar mellan avgrunden och en avlägsen klippavsats att få fotfäste på.

Blir någonting någonsin mera som det en gång var?

Det är kanske farligt att tro att det skall komma något gott ur detta som nu känns så märkligt, så svårgripbart, ovisst och deprimerande.

Vad lär vi av det här?

Tyvärr visar historien att vi har lättare för att glömma än för att lära.

Världen har tagit paus.

Även MFF blöder

Ett litet mått på hur illa sargad den svenska idrotten är fick vi när också Sveriges rikaste klubb - Malmö FF - med över 500 miljoner i eget kapital, bestämde sig för att korttidspermittera stora delar av sin organisation.

Med tävlingsverksamheten uppskjuten på obestämd tid blöder restaurang- och eventverksamheten, minskningen drastisk av försäljningen i shoperna. Årskortsköpare avvaktar innan de vet när (om) Allsvenskan kommer igång.

Jag varnade i en tidiga krönika för att uteblivna spelarförsäljningar och färre internationella tävlingsmatcher kommer att gräva hårt också i MFF:s ekonomi. En stor och dyr och självägd arena kräver stora omkostnader. Kostymen är stor och vid och måste sys in. Och så kom Corona.

Det är nog rätt att de fattigaste drabbas hårdast också i dessa tider. Men också den som växt sig (för) stor på kort tid kommer att på dra ner på ambitionerna.

Helsingborgs IF:s allsvenska licens är i fara. Klubben räknar med 17, 6 miljoner i förlust när det (i bästa fall) bara blir en halv säsong i år. HIF har levt på marginalen länge. Fått hjälp av kommunen, av privatpersoner och företag med en frälsarkrans minuterna innan drunkning i Öresund. Usel ekonomi har varit ett normaltillstånd. Så klubben är bra vaccinerad mot ekonomiska bekymmer men illa rustad för vad ett kinesiskt virus kan ställa till. 

Kortvariga flyktvägar

Elitklubbar med stora omsättningar, dyra spelare och stora krav på framgångsleverans ligger illa till.

Många svenska fotbollsklubbar lever med kraftigt uttänjda ekonomiska ledband även under normala förhållanden. Total bristning ligger i farans riktning.

Nu permitteras det, lönerna sänks, personal sägs upp. Hur många och vilka blir offren till slut?

Problemet är alla de som som skall hålla klubbarna vid liv - årskorts- och entréköparna och sponsorerna - också måste komma på fötter innan de kan göra en insats i återupplivningen.

Men om vi bara ser till vårt eget; vad gör vi åt abstinensen?

På Youtube finns många stundliga flyktvägar undan tristessen. Sammandrag av Mike Tysons matcher (även där han åker på ett par praktfulla nitar) kan få mig lite munter trots att jag hatar våld i alla dess former. En ekvilibristiks föreställning av världens bäste fotbollspelare, Diego Maradona, kan hålla dysterheten på avstånd. Zlatans målkavalkad och hans intervjuer väcker också munterhet. Fotbollsmatcher i repris? Nej, det går inte. 

Ronaldos nya sida

Jag såg en film om Ronaldo. Och blev glatt överraskad. Min förra frisör, Mie, som har ett stort fotbollsintresse vägrade se matcher med Ronaldo för att hon tyckte han var dryg. ”Jag är bäst, snyggast och rikast.” Det blev för mycket. I den här filmen framträder en Ronaldo engagerad i andra än sig själv. Hans tal till sitt lag när Portugal blivit Europamästare (med en skadad Ronaldo som biträdande coach vid sidlinjen) säger att det finns mycket av godhet och generositet än vad som tidigare anats under den guldpolerade ytan. Nu har han ställt två hotell till förfogande för sjukvården. Han har sänkt in lön i år med 110 miljoner.

Men jag blir också glad av så enkla saker som att se Elfsborgs och Rögles spelare som samhällsbärare av matkassar till dem som inte får gå ut.

Frågan är bara vad som kommer sedan. Vad vi lär.

Kommer vi att minnas hur gott det kändes att göra gott eller tränger sig girigheten in igen i de celler som coronaviruset förhoppningsvis tvingats lämna?

Inte ens Anders Tegnell vet.