Det har varit Emil Forsbergs turnering. När mycket annat falerat har han ändå lyckats visa vilken liten fenomenal fotbollspelare han är. En av de mest spännande i hela EM-turneringen. Han har sin alldeles egna stil, han har unika egenskaper och han fick allt att fungera för egen del när det gällde som allra mest. Han har den bästa bolltekniken i hela landslaget, han vrider runt och vänder bort sina motståndare som en välgymnastiserad brottare som sliter sig ur ett motståndargrepp, han driver framåt, han har acceleration, speluppfattning, arbetskapacitet och ett tillslag på bollen som sätter målvakten i uppenbar fara så fort han närmar sig straffområdet. Jag hade så innerligt önskat honom att han den här kvällen i Glasgow hade fått stå där framför intervjumikrofonerna som den självklara hjälten.

Nu stod han där och var bäst - utan att få någonting tillbaka.

Sverige hade stapplat sig fram i den här EM-turneringen med en ypperlig målvakt, ett säkert försvarsspel, ett outtröttligt kämpande men utan riktig fason på det kreativa och offensiva spelet.

Nu fanns det där även om det tog ett tag innan Kristofer Olsson hittade sin dirigentpinne och Albin Ekdahl fann nyckeln till dörrarna han skulle stänga för de ukrainska ”upprorsmakarna.”

Hade bettet kvar

Det fanns chanser åt båda håll, stolpträffar från båda lagen men Forsberg hade också en vackert skruvad boll som prickade ribban och, ja, denne Forsberg fanns där nästan överallt - i försvaret också när det behövdes - men EM är en för stor uppgift för en enda man. Det hade behövs flera spelare som presterade sitt livs match, det hade krävts rätt löpbollar på Alexander Isak för att han skulle få en chans att hota med sina speciella egenskaper, det fattades några lyckosamma dragningar och attacker för att Dejan Kulusevski skulle kliva ut ur sin coronatrappa på översta våningen och prestera det där som är hans exklusiva varumärke. Ingen kan klaga på försöken men, som politikerna brukar säga; vi nådde inte ända fram.

Det var spelmässigt Sveriges bästa match under EM-turneringen - sett till spel, bollinnehav, attackvilja och kreativitet - men vi har sett det flera gånger under den här turneringen; det går också att kämpa, springa och orka lite mera än motståndarna, så där som Sverige brukar vinna sina matcher mot större fotbollsnationerna och den här gången var det Ukraina som hade bettet kvar till slutet, ben och skallar, i alla fall några få, som behöll spänsten in i det sista och därför kunde sätta in den avgörande stöten när  domaren stod i begrepp att blåsa av och alltför många verkade andas ut, spelet tycktes vara över och det nyckfulla straffavgörandet skulle ta vid.

Rena fältsjukhuset

Det är meningslöst att spekulera över hur det kunde slutat men jag inbillar mig att det hade kunnat blir Robin Olsen som då till slut fått stå där som matchhjälte.

Fiasko? Absolut inte. Förbundskaptenens viktigaste uppgift är att ta sitt lag till mästerskapen. Janne Andersson lyckades än en gång med det och vann dessutom sin grupp. Avancemanget väntat, gruppsegern en klar bonus. Kunde han matchat åttondelen skickligare? Jag tyckte länge att Ekdal stapplade på krampaktiga ben men det gör han tydligen alltid men också nere på bara knäna kämpar han som en galärslav. Dock; några tidigare byten hade kunnat hjälpa, sex friska ben och tre piggare hjärnor kunde kanske förändrat förutsättningen men Sverige var det bästa laget, borde ha avgjort och till syvende och sist var det ouppmärksamhet vid två tillfällen som banade vägen för de två Ukrainska målen. Och, förstås den våldsamma attacken som skickade den annars utmärkte Marcus Danielsson av planen rödmärkt med tjugo minuter kvar att spela. Då hade lekfullheten redan övergått till ren kamp och ett tag så det mera ut som ett fältsjukhus än en fotbollsarena där på klassiska Hampton Park.

Byter till rött och vitt

Så vad gör vi nu? Ja, vi som bor i Malmö vanligtvis, har Köpenhamn som vår närmaste huvudstad, som varit förälskade i dansk fotboll ända sedan Laudrups och Elkjaers dagar på 80-talet, vi som sett det danska lagets fantastiska spel under den här EM-turneringen, ja, vi byter bara till rött och vitt och fortsätter hoppas.

Det hade varit fantastiskt med en kvartsfinal mot England och efter att ha sett engelsmännen och tyskarna spela en oväntat blek, feg och andefattig fotboll tidigare på onsdagen hade vi nog till och med vågat hoppas på tidernas nordiska drama; Danmark-Sverige i en semfinal.

Men drömmar är en sak, verkligheten en annan. Koltrasten sjunger igen, fåglar glömmer fort, gräset skall klippas, smultronen plockas och Herr Kantarell smyger upp lite försiktigt i grannskapet i sin gula tröja. Livet går vidare.

<script async defer type="text/javascript" src="//delivery.youplay.se/load.js?id=163338" class="yp" data-config='{"player":"up","part_id":382702,"mute":false,"autoplay":false,"zone_id":2287,"addons":"000"}'></script>