Istället för att sparka en förbundskapten som alla gillar borde vi kanske tänka tanken; vi kanske övervärderar spelarna vi har därute i Europa. Vet inte hur många hundra det handlar om, de är omöjliga att hålla reda på, plötsligt dyker det upp ett namn i landslagstruppen som man aldrig har hört talas om. Han blev utlandsproffs när han var tolv.

Har vi någon skyttekung ute i Europa?

Har vi överhuvudtaget någon spelare i de europeiska ligorna som kan kallas nyckelspelare, som är given startspelare i ett betydande lag?

Träning i finkläder

C-gruppen, ja vi är väl där någonstans. 

Och, framförallt, och det som gör att jag kanske raljerar lite grann med den här motgången i svensk fotboll; det handlar om Nations League, mina damer och herrar. Det visste vi heller inte vad det var för ett par år sedan, för det fanns inte. 

Det är en nyskapelse, ännu ett av dessa tillkämpade försök att göra någonting finare än det är. Superettan. Det låter ju finare än Allsvenskan, men det är lik förbannat division två. 

Nations League är träning i finkläder.

Det kommer det fortfarande att vara. Luxemburg, Lettland, Estland, Ryssland, nej, faen, inte Ryssland, men Färöarna, och Färöarna, kan ni tro, klämde till självaste Turkiet med 1-0 därute i blåsten. Håkan Ericson heter förbundskaptenen. Jag har känt honom sedan han var liten grabb, son som han är till 70-talets framgångsrike förbundskapen, Georg ”Åby” Ericson, och, som ni minns, bas för det ungdomslandslag som blev Europamästare 2015. 

Jag var god vän med pappa Georg (vilket var lite komplicerat i journalistens roll) men skrev ändå i en krönika i slutet av 70-talet att han borde avgå. Att han gjort sitt i landslaget. Han blev inte glad. 

Men då hade han varit ledare för svenska landslaget under tre VM-turneringar, Mexiko 1970 (biträdande till Orvar Bergmark,), Västtyskland 1974 och Argentina 1978.

Vänta till efter EM

Vad jag menar är; det är inte efter tillkortakommanden i en rätt ointressant, förklädd träningstunering man skall kräva förbundskapteners avgång. Det skall ske efter fiaskon i riktiga turneringar eller om de suttit för länge och inte märkt att utvecklingen sprungit ifrån dem. Som i Åby Ericsons fall. Så efter ett misslyckat EM-kval, Janne, då blir det andra visor.

Ofrånkomliga fakta är att Sverige bara vunnit en av sina sex gruppspelsmatcher, att spelet inte fungerat, att experimentet med att vrida system åt det mera offensiva hållet sprack och det kan väl vara illa nog. Men minns att det var vad Janne sa före den här turneringen och efter det dystra faktum att Sverige missat att ta sig till VM; att nu fanns det läge att pröva. Inte så mycket att förlora vare sig för landslaget eller honom.

Där är vi nu. Provtagningen gjord. Resultatet negativt. Tid för behandling och läkning.

Och analys.

Det kan knappast vara Janne Anderssons fel när Sverige totalt dominerar en match, skapar målchanser men misslyckas med att få bollen i mål. 

Viktor Klasson var Sveriges bäste spelare under första halvleken men sköt bort sina chanser.

En slovensk volleyträff ur avdelningen ”Drömmål” kan heller inte Janne Andersson göra mycket åt. Inte Robin Olsen heller, målvakten, som match efter match gör fantastiska räddningsaktioner för att hålla den här skutan flytande och som tack bara får ännu en säsong på en avbytarbänk någonstans ute i Europa. Hur det kan komma sig är en annan sak att fundera över. 

Bristen på backar

Verkligheten för en förbundskapten; spelare som framgångsrika agenter lyckas sälja in eftersom de kostar så lite men i slutändan ändå inte räcker till.

Det är inte heller en förbundskapten som utbildar spelarna i unga år eller ger dem de rätta förutsättningarna i klubbarna när de blir äldre.

En förbundskapten kan bara ta det han får tillgång till. Backar finns uppenbarligen inte längre, inga inre i varje fall, och jag var livrädd varje gång  unge Isak Hien fick bollen. Han skänkte slovenerna ett par målchanser innan han fick ordning på påkarna. 

Killen har en halv allsvensk säsong i Djurgården bakom sig och skall plötsligt in och rädda Sverige. Det är ungefär som Putin som måste mobilisera allting i byxor för att få ihop till ett segerlag i sin C-grupp. Hien spelade upp sig, eller vad skall man säga; Sverige hade ju bollen hela tiden nästan, det mesta var tio-meterspassningar till Victor Nilsson-Lindelöf.

Jag tyckte den svenske kaptenen, äntligen efter en tam första halvlek, efter paus försökte mana på, driva fram bollen, visa med kroppsspråk lite ledartakter. Det har jag efterlyst från honom länge. Det svenska spelet var tillräckligt för att vinna.

Lagerbäck i storform

Åter till Janne; han kan bara göra det bästa möjliga med det han har, dem han väljer. En av Jannes företrädare, Lasse Lagerbäck, var analytisk, rak och tuff i ett samtal i TV6 med Janne efter matchen. Vet inte om jag sett Lagerbäck så i gasen, men det handlade förstås om han favoritämne; lagets balans, att inte titta för mycket på de bästa teknikerna och lirarna utan att svensk fotboll, förbundskaptenen inte minst, måste leta efter de rätta komplementen. 

De fysiskt starka löparna, de destruktiva pjäserna, bollerövrarna, närkampsvinnarna. I det avseendet har Janne varit lite naiv sedan han fick lämna ifrån sig Lustig och Berg, Granqvist och Pontus Jansson, Sebastian Larsson, Marcus Danielsson och dessutom tvingas se Albin Ekdahl och Filip Helander, Emil Kraft med fler skadade. 

Sverige har blivit för lätta att såra och därmed gett bort en av sina favoritgrenar.

Det ville Lagerbäck se en ändring på om jag förstod honom rätt. I grunden handlar det också om svensk fotbolls utveckling och vad klubbarna vill. Utbilda eller värva. 

”Jag backar honom (Janne) till 110 procent”, sa Robin Olsen. Det är ju som bekant matematiskt omöjligt men jag håller med; behåll Janne. 

Och till Janne; lyssna på Lagerbäck! Och glöm inte Allsvenskan.