I Stockholm hade det väl för all del funnits plats för en och annan tår av andra skäl, AIK:s besvikelse över att bli sämsta lag från huvudstadsregionen. 

I Malmö kunde publiken mycket väl ha drunknat i saltvatten om sentimentaliteten tagit överhanden efter en säsong som gått snett på så många håll och kanter.

En dålig åtgärd

Två saker har AIK och Malmö FF gemensamt; en ledning som inte inser att det är på planerna som bristerna finns och att ett tränarbyte är en dålig åtgärd som mest vänder kritiken mot dem själva.

De bästa exemplen finns i bottenstriden. Sundsvall och Helsingborg ”hängde” tränarna och insåg inte att deras trupper i våras var några av de sämsta vi sett i allsvensk fotboll på senare år, ett tränarbyte skulle inte göra någon skillnad. Och gjorde det inte heller. 

Degerfors höll fast vid sina två ledare. Det är de värda stor respekt för. Sex inledande matcher utan poäng och så en avslutning på elva matcher utan förlust. Degerfors-ledningen trodde på tränarna, insåg var bristerna fanns, korrigerade under sommaren och fick ett närmast sensationellt utfall. Inte bara resultatmässigt. 

När den allsvenska säsongen avslutades på Malmö stadion var det Degerfors som spelade den bästa fotbollen; mera rörlighet och spring i benen, bättre passningsspel, en tydlig idé om hur matchen skulle genomföras. 

Degerfors slapp nu kvala och jag är rätt säker på att Ola Toivonen (uppfostrad i Degerfors klassiska bruksfotboll) var mycket nöjd med det oavgjorda resultatet så att han efter sin allra sista match också kunde gratulera klubben där allting började.

Stockholm tar över

Årets lag är naturligtvis Häcken som varit det främsta beviset för att det går att spela en kreativ fotboll utan att vara naiv. Det var kanske det främsta laget lärde sig under Peter Gerhardssons tränareperiod från 2009 till 2016; Häcken har alltid spelat en fin anfallsfotboll men gick då och då bort sig i sin egen fantasifullhet. 

Gerhardsson fick sju år på sig att forma att hållbart allsvenskt lag. Nu har Per-Mathias Högmo (Årets tränare, förstås) finputsat ytterligare och det skall bli spännande att se hur långt det räcker i ett Champions League-kval nästa sommar. 

Jag tror att storklubbarna i Göteborg (jo, det finns ju en som räknar in sig i den kategorien), Malmö och Stockholm har en hel del att lära av både Häcken och Degerfors.

Djurgården och Hammarby får söka lyckan lite längre ner i det europeiska seriesystemet men även där finns en del pengar och inte så lite erfarenhet att hämta. Fyra Stockholmslag i Allsvenskan nästa år alltså. 

Djurgården har först en åttondelsfinal i Conference League att klara av på vårkanten innan nästa kvalrunda framåt sommaren. Det krävs nu en hel del tankemöda i Djurgården för att klara både den internationella representationen och fortsatt allsvensk topplacering. Men klubben har visat klokhet tidigare i både matchning och val av spelare.

Teori och praktik

En bilverkstad i Malmö som jag besökte i mitten av 90-talet hade ett självironiskt anslag på en vägg. Där stod: 

”Teori är när alla vet hur det skall vara men ingenting fungerar. 

Praktik är när allt fungerar och ingen vet varför. Här kombinerar vi teori och praktik - ingenting fungerar och ingen vet varför.”

En lite humoristisk programförklaring som man mycket väl också skulle kunna aptera i styrelserummet hos en viss fotbollsklubb i nämnda stad som i mångas ögon (inte mina) vart storfavorit till guldet. Sjunde plats. 25 mål färre gjorda än Häcken. Tio poäng upp till trean Hammarby, 18 poäng efter guldlaget Häcken. 

Det är inte så att MFF missat guldet i år - man har inte ens varit med och tävlat om det. Till med den snabbt inkallade norske brandsläckaren Åge Hareide tvingades konstatera när hans korta tid avslutades i söndags utan nämnvärd påverkan på laget: ”Det krävs en ordentlig storstädning i det här bygget.” Här hjälpte inte ens tre tränares försök eftersom en inkompetent ledning inte insåg var felet finns. Nye sportchefen Andreas Georgsson ansvarar för anställningen av tränaren Milos Milosevic, som sparkades efter ett halvår, han hoppade själv in som tränare men fick aldrig spelarna med sig, han köpte in en hög med spelare under sommaren som inte i något fall höjde lagets kvalitet. Han har förbrukat sitt förtroende.

Bristande analyser

Malmös 2022 är ett obegripligt tydligt mått på bristande kvalitetsanalys och strategiskt truppbygge. Klubben  behöver en helt ny ledning, en föryngring av spelartruppen, mera realism och mindre nostalgi. Med tanke på klubbens resurser och svansföring är det här året ett av de kraftigaste misslyckanden vi sett på år och dag av en stor aktör i svensk idrott.

Men jag har haft kul ändå; jag var glad låt att Elfsborg också lät sin tränare Jimmy Thelin stanna kvar under en knackig period, Elfsborg är i sina goda stunder ett av de trevligaste lagen att titta på, man kan beundra Mjällbys frejdiga inställning till omvärlden, närmast förundras över hur Värnamo med massor av Johan-Thern-förstånd gjorde ett strålande debutår, att Marcus Antonson återfick både touch och spelglädje, klappa händerna åt Alexander Jeremejeffs förmåga att alltid styra in en tå eller knä i hetluften och göra enkla mål, ja, hela Häcken förstås, Årets ”Fingret”  till hela den självutnämnda fotbollsnoblessen.

Och så Kalmar FF förstås under den kanske mest spännande tränaren Henrik Rydström, filosofisk och klurig, nu en fjärdeplats i Allsvenskan med ett snillrikt utvecklat passningsspel. 

Skulle Kalmar få dit några mera kompromisslösa spetsar som bryter mönstret och puttar in lite flera bollar så finns här ett guldlag om ett par år.

Rydström till MFF? Nej, vad skulle han vinna på det.